Det är uppförsbacke just nu.....

Sorgen ligger väldigt lätt till hands just nu. Det gör ont att se Zebastian. Han har ont, han är okoncentrerad, arg, ledsen. Han skäms för att han inte orkar med skolan, han skäms för att han inte orkar lyssna på resurs / lärare / assistenter / föräldrar.... Han är ledsen.. Jag med...

Just nu så orkar jag inget.. men jag måste. Ska ställa mej vid diskbänken och terapi-diska lite...

Är less på detta. Nu vill jag bara ha lugn och ro. Orkar inte umgås med folk, orkar inte vara trevlig, orkar inte vara jag.. Men ändå så finns det en längtan i mej om att just få göra allt det där. Och när jag väl gör det så stortrivs jag och är lycklig..

Mitt liv är inte så som jag ville ha det. Men ändå så är det så. Allt jag gjort tidigare har jag nytta utav just nu. Vi har fått indikationer på att Zebbes underbara resurs inte kommer att vara kvar med Zebbe i höst. Det finns andra som har företräde till tjänsten.. Zebbe visar tecken på att bli svagare just nu i muskulaturen, Zebbe visar tecken på att andningen är lite tuff just nu... Men jag vet hur jag ska lösa detta. Jag är envis... Ville inte ha ett liv av tfnsamtal och möten.. Men ändå så är det sådant jag uppskattar mest just nu.. För via dem 2 sakerna så får vi hjälp.. Hoppas jag...

Vi går uppför en backe nu. Hoppas den inte är så lång och krävande. Längtar efter lite utförsbacke, då man bara kan flyta med livet ett tag.

Något positivt med Zebbes sjukdom är att man lärt sej att skita i sådant som inte är viktigt, sådant som bara tar onödig energi ifrån en. Jag lever för idag... Men just idag är jobbig.. men det löser sej.. Det gör det alltid...