Mötet gick bra

Idag rinner mina tårar... Inte pga Zebbe, utan för att jag har läst en blogg. Jag vill verkligen slå ett slag för detta inlägg. Tryck här

Honungspojkens pappa skriver ett inlägg som handlar om hans känslor om hans son och om föräldrarskapet. Hur allting bara känns som att det dör inom en när ens barn får en diagnos.

Alla hans ord träffade mej så rätt. Så som han beskriver sina känslor, så kände jag det under hela förra året. Idag känner jag det också så... Men inte lika ofta.

Mötet i måndags gick över förväntan. Positiva besked och mina frågor som jag hade tyckte de absolut att de skulle genomföras. Det enda biträdande rektorn kanske inte var så nödvändigt var att sänka pappershandukshållaren, så att Zebbe och många andra barn skulle nå bättre. Men där protesterade lärarna ordentligt, även Zebbes sjukgymnast slängde ur sej lite ord om vad hon tyckte. Vi får se vilka som vinner kampen :) Jag så klart...

Zebbe blev hemma idag. Värken i benen var för tuff för honom. Men när han förstod att han inte fick gå till skolan idag så blev det ett jädrans liv.. Han var inte munter... Riktigt arg på mej. Tills han insåg att det nog trots allt var ett bra val utav mej.. Då fick jag en kram...

Nu ska vi förbereda oss inför morgondagen, då skolfotografering väntar Zebbe. Spännande..