När slutar man tänka som ett barn??

Barn är ärliga, spontana. De hymlar inte med något. Detta kan naturligtvis göra oss vuxna helt galna ibland. Men tänk om vi vuxna också var så otroligt ärliga och spontana som barn är. Jag tror vårt liv skulle vara så mycket enklare då.

För någon dag sedan så gick jag med min vän A och hennes son till skolan på morgonen. Zebbe och Felicia gick också med oss. Zebbe kör numera sin minicrosser till skolan, då skolskjutsen inte behövs när det börjar bli varmt ute. Vägen till skolan, går igenom en mycket vacker skog. Det är inga bilar som kör där utan man kan faktiskt släppa iväg Zebbe en bra bit i förväg utan att vara rädd för att han ska skadas. Vi är dock inte ensamma om att gå denna väg. Halva Zebbes skola går denna väg varje morgon. Även många föräldrar som följer sina barn till skolan traskar samma väg som vi.

Denna morgon så mötte vi en mamma med hennes 2 barn. Henns två barn har gått samtidigt som A´s son och Felicia och Zebbe. Men vi föräldrar har nog aldrig växlat några ord med varandra. Hennes yngsta son sa till mej, varför hade Zebbe rullstol igår? Vad har hänt med hans ben? Jag log och vände mej emot sonen. - Zebbe får ont i benen när han springer för mycket, eller spelar för mycket fotboll eller bandy. Även om Zebbe går för mycket får han ont. Då behöver han åka i en rullstol en bit för att orka leka med er under resten av dagen.

Hans mamma la armen om sin son, hon såg lite generad ut. Hon förstod ju så mycket mer, om vad som ligger bakom en rullstol. Det verkade dessutom som att hon inte ville besvära oss med sin sons frågor. Men hennes son var nöjd med svaret. Jag frågade båda hennes söner om de kom ihåg att Zebbe hade rullstol på dagis också. Båda barnen log och skrattade.. Ja, det minns vi!! Vi fick pröva den då!! Men nu har han en ny!! berättade de i mun på varandra.

Barnen var nöjda med sina frågor och de svar de fått. Mamman såg väldigt besvärad ut och bad indirekt om ursäkt för att hennes barn hade frågat. Jag log och sa till grabbarna, vad kul att ni frågade... Det är bara att hoppa på mej igen om ni kommer på fler frågor.

Igår när jag satt och väntade på bussen, med Theodor. Så satt det ett helt gäng förskolebarn på marken och väntade på samma buss. Ca 4-5 år gamla. De pratade som vanligt i mun på varandra.. Men helt plötsligt vände sej alla om och tittade ut bakom oss... Alla började skrika och ropa.. Vilken cool!!! Jag ska också ha en moped som han!!! Min pappa har moped!!! Men hans var häftigare!! Varför får han ha en?? Jag vill också ha!! Jag vände mej naturligtvis om för att också få se något häftigt...

Där ser jag Zebbe åka på sin minicrosser... Efter sprang hans assistent för att försöka hålla samma fart... Vilket naturligtvis inte funkar... :) Det var alltså Zebbe som orsakade 15 barns iver och skrik. Det var hans moped de tyckte var häftig. Det var han som de var avundsjuka på. Jag satt där. Mycket stolt. Zebbe såg mej inte.. Men mitt hjärta brann av lycka.. Barnen ser bara det de ser. De ser inte och tänker inte längre än vad som är idag. Vad skönt för dem.

Men jag sneglade upp på personalen som var med dem. De tittade på varandra och såg lite ledsna ut. Precis som de frågande barnens mamma gjorde. Det gjorde mej lite fundersam.

Tänk om vi vuxna också såg och kunde glädjas åt det som är idag. Och inte oroa oss för hur allting blir i framtiden. Barn lever idag, här och nu!!! Jag tror vi vuxna måste bli bättre på det vi med. Jag undrar när man slutar tänka och leva som ett barn gör??