tack för att det finns reklampauser!!!!

Aldrig har jag väl varit så glad över reklampauser i program som man verkligen vill se. Ikväll så grät jag i 15 minuter, torkade tårar i ca 5 minuter för att sedan börja gråta igen i 15 min. Ja ungefär så fördrev jag en timme utav mitt liv ikväll.

Dokumentären ikväll var otroligt gripande. Jag vet vad som eventuellt väntar Zebbe. Jag har läst, jag har sett filmer och tagit till mej all möjlig information. Allt har jag kunnat tagit till mej hyfsat sansat och lugnt. Men att höra en person som själv är drabbad utav sjukdomen det kommer jag nog aldrig att vänja mej vid.

Han nämnde att han redan tidigt visste att något var allvarligt fel med honom. Undrar vad Zebbe känner?? Många frågor utan svar. Ikväll så avslutar jag min dag med många frågetecken i mitt huvud. En del kommer jag aldrig att få svar på, eftersom jag tror att Zebbe aldrig kommer att berätta exakt hur han mår och vad han känner. Resten utav mina frågor kommer jag att få besvarade men det dröjer många år innan dess.

Sjukdomen har ett tragiskt slut. Men jag är glad över att vi får chansen tidigt att leva för dagen. Många familjer får aldrig den chansen förrän det är försent. Vi vet redan idag att vi måste ta hand om oss själva, njuta av vår familj. Vi har fått en möjlighet som andra familjer ibland inte ens får.

Jag försöker se vår tragiska situation som något positivt. Jag önskar naturligtvis ingen annan familj detta öde, men jag tror att alla familjer skulle må bra av att leva mer för dagen och inte leva för dagen som kanske kommer om 30 år.

Jag lägger mej med en mycket skum känsla i magen. Tur att detta program sändes så nära inpå mötet vi har på onsdag. Vissa frågor som jag har kan jag nu snabbt få svar på då jag träffar Zebbes läkare på onsdag.

Är lite ur form inför det mötet. Många tankar. Därför kanske det tar några dagar innan jag skriver. Men återkommer så fort jag har ork att skriva.