Zebbe frågar om sin sjukdom

Igår kväll gick jag iväg för att hämta Zebbe hos hans nya vän. Jag möttes av en väldigt glad men trött kille. Han fick även äta middag med dem.. Lyckan var total.. Jag hjälpte Zebbe på med kläderna satte honom i rullstolsvagnen och vi begav hos hemåt igen..

Vi går i mörkret på gångvägen, endast ett fåtal lampor lyser längs vägen lite då och då. Vi går och pratar om allt bus de har gjort hemma hos hans nya vän W. Zebbe var verkligen jätteglad. Mitt upp i allt prat om lycka och glädje och bus, så säger Zebbe... - Hur fick jag den här sjukdomen??

Snacka om att byta samtalsämne helt tvärt.

Jag fick samla mej snabbt och tänka efter vad jag skulle säga. Enkelt men ändå så att Zebbe förstår. I mitt huvud så dök plötsligt en massa bilder av Dozzarna. Ni vet.. de som byggde ställningar i Fraggelberget, som Fragglarna sen åt upp...

Så det blev som en liten saga...

Detta berättade jag för Zebbe:

" När du hamnade i min mage, så var du ingen bebis. Det var en massa gubbar och gummor som heter celler som byggde din kropp. En del såg till att du fick en näsa, en mun, två ögon, ben, armar och framförallt en snopp... så att du blev en kille.. Zebbe skrattade till.
Men några utav dessa gubbar och gummor som byggde din kropp somnade när de egentligen skulle jobba. Och några visste inte vad de skulle göra. Så när din kropp var färdigbyggd och du började sparka i min mage. Då vaknade dessa gubbar och gummor som hette celler. Då var det försent för dom att bygga dina muskler. Därför är de svaga. Cellerna som skulle bygga dina muskler ordentligt försov sej.

Zebbe funderade... Kan man inte väcka dem igen? Eller sätta in nya celler i min kropp??

Jo, din läkare och en massa andra doktorer och forskare försöker ta bort ännu fler celler för att sedan kunna sätta in nya gubbar och gummor. De nya cellerna kommer inte att kunna laga det som de andra missade.. men de kan göra så att du kanske slipper äta medicin på morgonen. Men du kanske fortfarande behöver din rullstol.. Det vet vi inte.

Zebbe funderade och skrattade faktiskt till... Mamma, vad knäppt att de somnade...

Ja svarade jag.. Det var jätteknäppt. Är det något mer du undrar över??

Ja, vad åt ni till middag idag.. Jag är hungrig.."

Det är skönt med barn. De ställer allvarliga frågor, men de vill bara ha svar på det de frågar om. Tydligen har de inte alla tankar om hur framtiden blir och konsekvenser.. Helt underbart ibland.. Då kan jag själv få hinna bearbeta lite till om vad jag kanske ska säga nästa gång på eventuella frågor om hans sjukdom.