Igårkväll / inatt var jag ute med en vän och hennes kompisar. Självklart fick jag massor med frågor om Zebbe. Det var intressant att få möta påverkade människor som då självklart mycket frispråkigt ställer frågor. Jag som var nykter ( pga bebisen i magen ) fick då testa på att bemöta deras undringar. Både stora och små. Det var lättare än vad jag trodde. Jag märkte hur långt jag kommit i min hantering utav detta. Jag fick många kramar och ju mer de fick i sej, desto mer "beundrarord" fick jag höra.
- Otroligt att du är ute och dansar, efter allt som du varit med om med din son...
-Jag hade aldrig kunnat gå ut och lämna min son hemma för att kunna gå ut. Jag hade haft så dåligt samvete.
-Vilken stark tjej du är som bara efter 2 år går ut och festar.
-Vilken familj,. så har du möjlighet att gå ut också trots din son.
Dessa meningar fick mej att fundera lite. Varför är det så imponerande att jag går ut? Ja, jag har en funktionshindrad son. Men ska det hindra mej från att skaffa mej energi att orka vidare med alla möten? Efter 2 år går ut och festar... Ja, den personen misstänkte nog att detta är ingen lätt sak att bearbeta. Antagligen hade hon egna erfarenheter på något sätt om att vissa saker tar långt tid att kunna leva normalt med.
Men den meningen som fastnade hårdast var - Jag hade fått så dåligt samvete...
Jag funderade mycket på den. Gör också nu. Dåligt samvete? för vaddå. Att jag tar hand om mej själv. Att jag bryr mej om mina vänner? Att jag går ut för att skaffa mej energi och lite glädje här i livet, för att orka med en ganska tung vardag? Skulle Zebbe bli lycklig om jag stannade hemma 365 dagar om året? Älskar jag honom mindre bara för att jag går ut en kväll?
Det var intressant att få möta folk och deras undringar. Alla deras frågor var ju ärliga. de ville faktiskt veta. Jag kunde svara på allt, ibland med ett skratt eller ett leende.. För ett halvår sedan så kunde jag börja tokgråta om någon vid fel tillfälle kunde fråga om Zebbe. Ja, jag anser att jag som mamma, kvinna, person har rätt att gå ut och ta hand om mej själv. Det skulle aldrig kunna ge mej dåligt samvete inför mina barn.
Igår kväll var jag ute och hade lite rehabilitering för mej själv. Idag kommer Zebbe hem och jag har fått ny energi för att ta hand om honom. Om jag har dåligt samvete för det? Nej :)
Hoppas ni får en trevlig första advent. Antar att ni också pysslar en del hemma nu. Här ska vi också börja under dagen. Ha det gott så länge.
Mvh
4 kommentarer:
Man blir ju förvånad hur folk tänker. Ett barn har ju oftast 2 föräldrar, så varför måste båda vara runt barnet 24 tim/dygn. Det förstår jag inte!! När jag hade fått barn var jag ute och dansade när dottern var 6 veckor, jag kunde göra det på grund av att hon åt klockan 21 och sen inte åt förens 9 på morgonen, man alla frågade var ungen var, Hon hade ju en pappa med eller hur, hon klarade sig ju bra, dels med pappa hemma och dels så sov hon hela natten.
Man kan inte sudda ut sig själv och lägga all sin energi på vare sig arbete, sjuka anhöriga, barn eller gamlingar i släkten. Och ju tuffare man har det i vardagen desto viktigare att få koppla av ibland. Man måste göra andra saker mellan varven. Det ger både ny energi och nya infallsvinklar. Det är med andra ord livsviktigt.De där tjejerna du pratade med tänker inte längre än vad näsan är lång.
Kram
Faster
Inte ska du ha dåligt samvete för att du går ut! Pojken var ju hos sin pappa och hade det bra!
Det är bra att du går ut och har det kul - barn ska inte behöva ha ledsna och uttråkade föräldrar!
Vill också säga att jag tycker du är bra! Och din son är en underbar kämpe!
Erika
Det är viktigt att mamma mår bra för att barnet ska må bra sägs det. LIte egen tid för dig är du absolut värd. SKit i vad andra tycker, det som du mår bra och blir glad av är bäst för dig!
KRAM
Skicka en kommentar