ett svagare inre

Jag funderar mycket ibland. Det går i perioder. Zebbe ger mej så mycket. Han får mej att se på livet på ett annat sätt. Jämfört med hur jag såg på livet tidigare.

För mej finns det en milstolpe i mitt liv. Dagen då vi fick diagnosen.

Från att ha varit en tjej som levde ett rätt galet liv, trots barn, så fick jag nu lägga band på mej själv och börja tänka efter. Jag bröt ihop så pass mycket, så jag slutade mitt arbete / utbildning. Jag var bara hemma. Vissa dagar grät jag bara. Att jag dessutom var gravid då med Zebbes lillebror Theodor, gjorde ju inte saken bättre. Alla hormoner och oroliga känslor över att Theodor skulle ha samma sjukdom. Det knäckte mej.

Jag hann inte med graviditeten med Zebbe, då jag samtidigt tog hand om hans 1½ år äldre storasyster. Jag hann inte med graviditeten med Theodor, då all tid gick åt undersökningar, möten och återigen möten om Zebbe. Nu väntar jag ett barn till. Men denna gången har jag möjlighet att få njuta mer av att vara gravid. Zebbe har fått sina rutiner. Det är inte lika många möten längre. Han har kommit bra in i skolans rutiner, fortare än vad jag trodde.

Theodor är frisk och har inga bekymmer, mer än att han inte förstår ännu att vår hund inte är en klätterställning.. :) Felicia är den som har fått stå tillbaka massor. Nu är det hennes tur. Hennes och min tur av att få njuta utav livet igen. Jag är orolig för moderkaks provet som kommer inom några veckor. Men efter det, om beskedet är positivt, så är det bara att börja njuta utav livet.

För även om jag fick ändra mitt sätt att leva när Zebbe fick sin diagnos, så går galenskaperna aldrig riktigt ur kroppen. Jag är fortfarande den jag var förut, fast med ett inre som är svagare.