Samma fast lite mer försiktig

3 dagar avklarade. Jag är glad. När jag möter föräldrarna i klassen så möts man av blickar och ett glatt hej. Blickarna visar ett hej, vad kul att se dej. Jag var rädd att när man berättar om Zebbe så möts man efteråt ofta med blickar som säger, hej oj vad jag lider med dej.

Men föräldrarna i klassen behandlar mej som vilken förälder som helst. Hittills...

Jag hoppas det håller i sej. För jag vill inte att varken Zebbe eller vi föräldrar ska bli behandlade annorlunda. Bara att folk kanske har lite ökad förståelse för att man en dag kanske inte orkar prata och vara glad. Att Zebbe en dag kanske har så ont att han inte kan vara i klassrummet på hela dagen, eller sitta i sin rullstol en hel dag.

För när vår familj har en bra dag. Då är vi som vilken annan familj som helst. Bara lite känsligare och lite mer försiktig. Vi är kanske lite mer rädda för attmorgondagen ska komma. Andra lever och planerar ibland flera år framåt. Vi sträcker oss till en planering på max två veckor framåt.

Likadan familj som alla andra, fast med lite speciella behov.