Möte inför förskoleklass-start

För några dagar sedan så var jag och Zebbes pappa på ett möte på hans blivande skola.

Vi träffade biträdande rektorn, båda hans blivande fröknar, med oss hade vi även Zebbes sjukgymnast C, och hans arbetsterapeut A.

Vi satt i 2 timmar och pratade om Zebastian. Jag hade som vanligt laddat mej med försvars-svar och hade i mitt huvud gått igenom om hur hela mötet skulle vara.

Blev det som jag tänkt?? Nej. Vi pratade bland annat om hur han ska ta sej till skolan under årets kallaste månader.. Jag hade ju då förberett mej själv med anledningar varför han inte kan ta den vägen eller den andra till skolan, varför han inte kan osv.. Men jag fick aldrig tillfälle att säga det. Biträdande rektorn och hans förskoleklass fröken sa under vintern går det ju inte att han tar sej till skolan den vanliga vägen.. vi ansöker om tillfällig skoltaxi till honom..

Där sitter jag som ett fån. Beredd att försvara Zebbe med näbbar och klor. Och får inte säga någonting mer än ett tack... Så var det med allt vi diskuterade. Utflykter kom på tal... jag laddar upp igen... de säger.. han får väl ta en färdtjänst dit.. inga problem.. han behöver inte ens vara i skolan innan eller efter.. Och återigen sitter jag som ett fån och säger tack..

Det stora myrberget som de ofta går till när de har utedag varje fredag.. - Nja säger en utav hans nya fröknar... Dit är det ju så tråkigt att gå till, vi har ju varit där så mycket.. Zebbe kan ju inte ta sej fram dit.. Jo säger den andra fröken.. jag tar honom på ryggen, det är ju ingen som snor hans rulle mitt ute i skogen.. Sant säger den andra.. Vi tar honom på ryggen dit.. så klart han ska se myrberget.. Så var det ordnat..

Där sitter jag med tårar i ögonen som sakta börjar rinna. Men för ovanlighetens skull så rinner de utav lycka. Lycka för att han får ha två sådana underbara fröknar.

De har redan planerat hela hans första månad i förskoleklass. Ingen resurs utan bara få komma i fas med sina fröknar så att han känner sej trygg med dem. Jag som innan mötet verkligen hade tänkt att idiotförklara dem om de inte tänkte ha en resurs... Istället så hyllade jag dem för att de ville komma i form med honom själva. De sa också att om de tar hand om honom själva under kanske det första året, så är det lättare för dem att kräva en heltidsresurs åt honom, för de har tidigare minnsan tagit hand om honom själva.

De ska göra i ordning ett eget schema till Zebbe, han har fått en plats i klassrummet där han slipper vrida sej så mycket.. nära väggen och få saker i närheten som kan distrahera honom, på schemat så ska vila och frukt stå inskrivet, toabesök osv. De ska även låta honom lära sej datorn parallelt med handskrift, då jag påpekade att han så småningom troligen kommer att behöva en dator i skolan för att klara sej bra. De ska även lära honom miniräknare.

De har redan nu inställningen att det viktigaste för honom är inte själva skolarbetet, utan att han ska ha ork att delta i så mycket som möjligt. Att få känna sej som alla andra. Är han hemma en vecka under vintern så skickar de hem lite uppgifter. För dem så verkade allt så enkelt. Jag som hade förberett mej för ett tufft möte, för att få dem att förstå. Det behövde jag inte, så nu har jag flera veckor på mej att bara njuta och känna en längtan efter att han ska börja i förskoleklass. De har allt redan klart för sej.

Arbetsterapeuten sa till dem att han måste ha en stol med fotstöd... Japp det har vi... och den här gången så sätter vi vaktmästaren på att hjälpa till med inställningen av stolar för alla elever. Det är inte bara för Zebbe det är viktigt. Alla barn behöver den hjälpen. De anser att allt som Zebbe har behov av är något som alla barn faktiskt har behov av. Vila, lugn och ro, fruktstund, bra arbetsmiljö, hjälp och respekt. Så fort det riskerade att bli en särbehandling utav Zebbe, så sa de åt biträdande rektorn att alla barn behöver detta, så det ska lösas för hela klassen. Ingen oavsett hinder i livet ska bli särbehandlad i skolan. Så lika för alla så långt det går.

Jag tror det blir bra och jag sover gott om nätterna just nu, tack vare mötet innan sommaren. Tänk om vi tagit detta mötet dagen innan han skulle börja. Hur hade jag mått då nu???

Jag är lycklig och inte orolig. Jag känner samma längtan nu för att Zebbe ska börja, precis som jag gjorde för hans storasyster. Skönt.

Kram från Zebbes mamma