Sitter i soffan och myser med Zebbe. Jag njuter av varje sekund med honom. Det är svårt att tänka sej in i hur han mår och har det. Vad han tänker, vad han känner. Jag hoppas bara att han känner sej älskad och att vi verkligen gör allt vi kan för att hjälpa honom. Ibland är det svårt att orka, men på något sätt så gör man det ändå.
Jag tänker ofta på hur han hade det innan vi fick diagnosen DMD... Hur mådde han då, hur ont har han inte haft.. Det är ju inte så att från den dagen vi fick resultatet, så fick han plötsligt ont.
Undrar om han hade ont redan som bebis, när kom värken för honom?? Ja det är nog frågor som jag aldrig kommer att få svar på. Han kommer nog inte att minnas hur det var innan diagnosen.
När man ser honom leka ute med kompisar i solskenet, så tänker jag mycket på hur det kommer att bli senare i livet för honom. Kommer han att tappa livsgnistan, den dagen då benen inte orkar gå längre?? Vad kommer att hända med hans kompisar? Överger de honom, risken finns. Jag kommer i så fall inte att klandra dem, men jag kommer att bli besviken.
Zebbe har många prövningar framför sej. Jag hoppas han orkar med det länge...
Själv kommer jag att kämpa så mycket jag bara orkar...
Tänker mycket just nu, men det är inte jobbigt att göra det.. Läget är hyfsat under kontroll...
// Mia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Säkert kommer det tunga dagar i framtiden för Zebbe, men med de redskap som du ger honom varje dag, JUST NU, så kommer han att kunna hantera de dagarna galant!
Dessutom är ju Zebbe en otrolig liten kille, men mycket energi, humor och ett stort hjärta. Och det, det kommer man långt på -vilka svårigheten som man än stöter på.
Tack för din fina kommentar också -gissa om den värmde! Särskilt igår då jag hade en mindre bra dag...
Åh så stark du är som orkar skriva och uppdatera en blogg så fint!
Skicka en kommentar