Alla dessa arbeten har ju krävt att jag genomgått en anställningsinterjuv.
Jag har mött många föräldrar, anhöriga, chefer som har suttit och bedömt mej och mina erfarenheter. De har frågat mej om allt möjligt.. vad jag gör på fritiden, vad jag tycker om att göra, vad jag tycker är viktigt i mitt arbete som "hjälpis". En del frågor har för mej varit rätt märkliga. Jag har lämnat många interjuver med en känsla av hur tänkte de nu??
Många gånger har jag funderat varför jag så tvärt lämnade min jobb-bana inom musikbranchen. Varför snurrade jag in på vården?? Vad var meningen med det?? Jag lämnade det jag verkligen älskade att göra. Nämligen jobba med musik i olika former. Jag valde att börja som assistent .. Men varför??
Idag tror jag att jag sitter med svaret. Det senaste halvåret har det varit obytta roller... Jag har suttit med de "korkade" frågorna, när jag interjuvat folk. Så många asökningar som jag läst och ratat pga vissa saker, många gånger också på ren magkänsla. Märkligt det där hur man kan läsa ett brev, men ändå få en magkänsla av att nej, det här är inte rätt. Många gånger har vi träffat folk som pga vissa saker inte har stämt överens med vad vi söker. Då har det blivit ett nej.
Nu har jag erfarenhet av att ha varit på båda sidorna om bordet. Jag föredrar inte någon sida alls. Ena sidan ska man lyckas välja ut några personer utav några hundra... rädslan av att missa den perfekta för Zebbe, räddslan av att lämna Zebbe i orätta händer. Tänk om man valt ut fel person??!!!
På den andra sidan finns helt andra rädslor. Kommer jag att få jobbet, vilka konkurerar jag med, hur ska ekonomin klara sej om jag inte får jobbet? Hur ska jag lyckas försörja min familj om jag inte får jobbet just nu??
Jag föredrar inte någon sida, men nu när jag sitter på beslutsidan, så är jag glad över att kunna sätta mej in i hur de sökande känner. Och just nu så har vi verkligen hittat helt rätt personer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar