Funkisveckan del 3 - När hemmet blir en arbetsplats

När alla hjälpmedel väl var på plats i hemmet, så insåg jag rätt så fort att det här orkar jag nog inte med helt själv. Kontakt togs med ett assistentbolag och där hittade vi verkligen rätt person.

En tjej som hade samma humor och sätt att tänka som jag. En tjej som kom att bli en utav mina vänner... Jag fick stort stöd under processen att ansöka om assistans. En tuff process som går ut på att ta fram alla Zebbes dåliga sidor och man får inte nämna något som han kan själv.

Jag satt i 2 timmar med A, ifrån assistentbolaget, och berättade in i minsta detalj om hur dålig Zebbe är. Hur långt tid det tar att hjälpa honom med olika saker. Jag var helt slut efteråt och grät i mängder. Jag som alltid försöker se allt positivt som Zebbe kan.. Nu fick jag bara koncentrera mej på det negativa. Inte kul.

Idag har vi assistans 61 timmar i veckan och dessa timmar får inte användas under skoltid. Detta gör att vi har det ännu trängre i vår lägenhet. Förutom vår familj som består utav 7 personer och hund, så måste vi även ta hänsyn till en vuxen till, vid matbordet, toaletten, klädplats.. ( för ytterkläder ). På 84 kvm så finns det inte så mycket utrymme över när man är så många.

Som om det inte är nog. Har man assistenter i hemmet så är ens hem inte längre ett hem, när de jobbar. Då är det en arbetsplats. Man måste tänka på arbetsmiljö och annat som har med säkerhet att göra.

Igår kom en brandman hit och inspekterade vårt hem. Kollade så att vi hade brandvarnare, att den satt bra placerad. Han pratade om hur vi ska utrymma vår lägenhet, kollade vår brandsläckare som vi fått utav assistentbolaget. Kollade även vår brandfilt som vi fått.

Han berättade att vi gärna får sätta en liten klisterlapp på insidan av vår ytterdörr, med en rullstol på. För om det brinner och de tar sej in i lägenheten, så är det på insidan av ytterdörren de kollar först om det är något de ska tänka på när de går in. Och om det är så att Zebbe inte kan röra sej om det börjar brinna, så får de info om att det bor en handikappad i lägenheten. DÅ kunde de leta efter honom först...

För övrigt så var iden om klisterlapp med en rullstol min ide.. Brandmannen hade aldrig råkat på en sådan, men sa att det skulle vara toppen om det fanns... :)

Han berättade också att om det nu blir så att Zebbe får syrgas, så måste det upp en lapp på ytterdörren om det också. Gasflaskor är ingen höjdare att ha inne i lägenheten om det börjar brinna..

Skillnaden alltså mellan att leva ett vanligt liv och ett liv med en rörelsehindrad är att ens hem blir en arbetsplats.. Snudd på hela dygnet... och jag har då aldrig hört en "vanlig" familj ta hem en brandman som ska inspektera ens hem, så att det är säkert för dem som bor där... Men vi måste göra det, för vårt hem är inte bara ett hem.. Det är en arbetsplats.