Nästa bakslag för Zebbe???

Idag fick jag ett besked angående Zebbe som jag inte var beredd på. Som tur var så var jag hemma hos min vän Eva, så att hantera detta besked gick därför väldigt bra. Hade jag varit hemma, så hade jag nog brutit ihop.

Zebbes sjukgymnast ringde för att meddela att Zebbes ben verkade må bra inför sommaren. Hon berättade också att hon sett att vi blivit kallade till respirationsmottagningen. Jag frågade henne om hon kunde se något resultat ifrån "snark-undersökningen" som Zebbe hade gjort. Och det kunde hon se. Jag bad henne berätta vad som stod och det gjorde hon.

Vet inte om jag ångrar att jag frågade... men troligen inte.

Zebbe har trånga luftrör (i övre delen av rören...) , han gör små små korta andningsuppehåll medans han sover. Han ändrar också andningssätt när han hamnar i den lättare sömnen, närmare morgonen. Istället för att magen åker ut när han andas in, så åker magen inåt när han andas in.

Sjukgymnasten kunde dock inte se i papprena från undersökningen om de tror att andningssvårigheterna beror på Duchenne eller något annat. Men vi vet ju att problemen med andningen kommer men frågan är bara när... Är det det som börjar dyka upp nu?? Eller kan det vara astma han har? Jag har ju det, och man vet ju aldrig... det kan ju vara så att han utvecklar det också. Eller är det nu dags för nästa procedur kring Zebbe,.. Har Herr Duchenne ändrat våra spelregler??

Dessa andningsuppehåll är så korta och små att de just nu inte är farliga för Zebbe. Men har de väl kommit så är de nog här för att stanna. Vi blev erbjudna utav Zebbes sjukgymnast, att få hem en slags mask som man kan leka med. Så att Zebbe lär sej att det inte är något farligt att ha den på sej, men jag har valt att vänta lite med det, eftersom vi ska skrivas in på respirationsmottagningen i början av juni, och jag vill först se deras plan. Få reda på hur brukar de göra..

Vad detta beror på är väl egentligen inte intressant.. det som jag nu känner är mest... Jaha, hur ska vi lösa detta då?? Jag känner mej lite ledsen, lite orolig, men framförallt så känner jag bara ett stort JAHA, dags för nästa sak kring honom..

Jag känner mej lite likgiltig. Jag känner att jag inte riktigt orkar känna efter hur detta känns... För vad händer om jag kommer underfund med att detta var ju skitjobbigt att få reda på.. Då blir jag ju ledsen, oroar mej, kommer inte kunna sova mm... Och vad hjälper det??? troligen bara att jag lättare går ner i vikt efter graviditeten.. hahahahha hmhm kanske ska fundera på att gå i sorg en stund.. bara för några veckor,,, sätta igång en viktminskning.. bara man inte börjar tröstäta...

Nåja jag ska fundera på saken. Ikväll ska jag inte känna efter iallefall. Tar det en annan dag...