Funkisveckan är igång och jag börjar med att berätta om hur det var för mej.

Idag måndag, startar FUNKISVECKAN!!!!!!! Klicka här för att få reda på mer om vad det handlar om...

Jag vill börja Funkisveckan med att berätta om hur det var för mej när vår resa startade.

Jag levde med mina två barn i en lägenhet. Jag var ny-singel och levde livet. Jag sökte efter den stora kärleken i livet. Jag hade fast jobb och levde ett tryggt liv med mina barn och vänner. Jag mötte en dag min stora kärlek, jag jobbade som resurs. Mitt liv var toppenbra...

Jag började en dag misstänka att min son Zebbe, hade problem med gluten och kontakt togs med barnläkarmottagningen. Utredning påbörjades och jag fortsatte med att påbörja mitt nya liv, med min kärlek.

Jag fick chansen att hoppa på en väktarutbildning. Något jag drömt om i många år att få göra. Nu var rätt tid. Jag hade en kille som stöttade mej, barnen gick på dagis och jag kom in på utbildningen. Alla mina drömmar var på väg att uppfyllas. Jag var då precis fyllda 27 år. Kände att äntligen skulle mitt liv ändras till ett lite mer vuxenliv.

Vad jag inte visste då, några dagar innan julen -2007, var att muskelbiopsin som Zebbe gjorde då, kom att ändra mitt liv för alltid. Svaret kom i jan 2008. Zebbe hade Duchenne muskeldystrofi.

Jag blev sjukskriven och till följd av det sparkad ifrån mitt jobb som väktare. Min dröm togs ifrån mej, drömmen om att ha ett liv med mina friska barn, lyckligt förälskad och jobba med mitt drömjobb.

Jag var 27 ½ år gammal. Min son var i mina ögon döende från och med det datumet då vi fick reda på vad han hade. Mina vänner försvann fort ifrån mej. Jag tror inte de orkade med att se mej tyna bort. Många visste nog inte hur de skulle vara emot mej.. bättre att försvinna då, kände de nog. Jag gick ifrån att vara en drömmande levande tjej, till att bli en deprimerad, ledsen, tjej utan framtidstro. På bara en dag....

Idag, 2 ½ år senare så har jag återigen blivit den levande tjejen. Jag har nära vänner kvar. De är inte många, men dessa är starka och vet att trots mina svackor så kommer jag tillbaka. Dessutom har jag förmånen att ha fått nya vänner, trots att jag lever ett lite annorlunda liv. Så de som jag kan kalla mina vänner blir fler och fler.

Min kärlek i livet finns kvar och i förra veckan förlovade vi oss. Vi har fått två barn tillsammans och hund.. I höst hoppas jag påbörja en undersköterske-utbildning. Jag lever nu i ett liv fullt av glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Men jag har fått tillbaka en framtidstro. Men med andra sorters drömmar.

Jag drömmer nu om att Zebbe ska få ett lyckligt liv, trots hjälpmedel och assistans. Jag hoppas att de övriga syskonen inte kommer att gräva ner sej i Zebbes sjukdom, utan att de lyckas satsa på det de vill i sina egna liv. Jag hoppas att jag någon gång trots allt lyckas hitta ett jobb som jag trivs med, trots att jag nu har fått byta inriktning... Och jag hoppas att den jag känner är mannen i mitt liv stannar kvar hos mej för alltid, trots allt vi gått igenom..

Mina drömmar om att leva ett "sagoliv" som man läser om när man är liten har försvunnit. Men de har ersatts av nya drömmar. Det tog 2½ år att våga börja drömma igen på allvar och för första gången sedan vi fick Zebbes diagnos, så har jag börjat satsa på mej och Thomas. Jag tänker på oss, planerar för oss och resten av våra barn. Mitt liv är inte längre bara ett liv med Zebbe.. Numera så har jag kommit tillbaka till att tänka på oss allihopa i familjen.

Långt inlägg, jag vet... Men det var mycket jag behövde få ur mej om mej själv. Jag är glad.. jag har börjat drömma igen om mej själv.. Jag kommer att få en bra framtid, även om den ser mörk ut när det gäller Zebbe.. Men det är ett tag kvar tills dess och jag tänker drömma så länge jag bara kan om hela vår familj.