Eftermiddagsluren....

När Zebbe inte är hemma, så märker man hur trött man är. När han inte är hemma på några dagar så är min första prioritet alltid att sova. Även om jag sover när han är hemma, så är jag mera lättväckt, sover lite mer oroligt och dagarna har ett helt annat tempo än när han är här.

Att 61 timmar i veckan, alltid ha assistenter, gör att man blir lite sliten. Man känner inte samma lust för att lägga sej på soffan och sova med halvöppen mun, snarka och vakna av att man har ett halvt ton dräggel i munnen... Det här med att vakna... att vakna upp 1-2 timmar senare och det första man möter är en soffa full med barn och assistenter... Nopp :) det är inge kul, vare sej för mej eller dem... De ska få slippa se den bilden utav mej. När jag var gravid så hade de inget val. Hade jag lagt mej på en plats och råkat somna, då fick de stå ut med att jag sov. Man är ju inte så smidig och kan ligga vart som helst när man är gravid.

Men nu när kroppen återfått sin normala funktion och form, så kan jag faktiskt se till att somna någon annanstans än i vardagsrummet. För liksom barnen så behöver jag min eftermiddagssömn numera. Jag är trött, trött och åter trött. Men inte på ett jobbigt sätt. Det är bara pga allt man har i huvudet.... när Zebbe inte är hemma, då har jag semester. Jag tömmer huvudet och njuter av att somna i soffan utan att skrämma någon med snarkningar och prat i sömnen... :)