Som ett fritids där alla har något gemensamt

Ikväll kommer Zebbe och Felicia hem ifrån sin pappa. De har varit där över påsken. Jag längtar så efter dem.

Idag när jag öppnade brevlådan, så fanns där ett brev ifrån habiliteringen. Dags för syskongrupp. En specialpedagog och en kurator har ordnat en syskongrupp för barn mellan 7-12 år, som har syskon med funktionshinder. Det känns så bra att de bryr sej så mycket om syskonen. De är nog de som blir hårdast drabbade i en sådan här situation.

Rädda och fundersamma över vad som händer med deras syskon, många tankar om hur framtiden blir. Dessutom har vi föräldrar inte mycket tid över till syskonen. Man får verkligen kämpa för att komma ihåg att de är minst lika viktiga i vården kring deras funktionshindrade syskon. Då menar jag att all tid som läggs på vård kring Zebbe, så måste jag lägga minst hälften så mycket tid på hans syskon för att de också ska må bra.

Sen vi fick assistenter så har denna tid ökat något enormt för Zebbes syskon. Jag har inte längre dåligt samvete, för jag tycker faktiskt att jag hinner med dem. Syskonen har blivit mycket lugnare och speciellt storasyster. Hon gick förra våren i syskongrupp. Under denna vår har hon fått gå hos en psykolog på habiliteringen. Plus att det kommer en ny grupp med start i april.

Felicia älskar att vara på habiliteringen. Många kan tycka att varför ska hon vara där så mycket. Hon behöver väl inte få reda på allt. Låt henne leva normalt. Men tyvärr är inte vår familj "normal" Felicia har en lillebror med ett svårt funktionshinder. Om vi vuxna kan tycka att det är svårt att förstå varför Zebbe har rullstol och assistenter, när han faktiskt kan gå. Hur svårt tycker inte Felicia att det är då? Dessutom är hon den som blivit drabbad i skolan med massor med frågor ifrån gemensamma vänner till Zebbe och henne. Att få komma till habiliteringen innebär för Felicia att hon blir bekräftad. Får svar på dem frågor hon har. De ger ingen information om syskonens sjukdomar. Men de förklarar och hjälper barnen, om hur de ska hantera saker och ting.

Felicia är alltid mycket gladare, piggare och lite klokare efter dessa möten. Mötena går ut på att titta och prata om olika filmer de ser. Om funktionshinder. De leker mycket. En gång bakade de pizza. Undertiden så kom det fram många frågor från barnen. Helt naturligt och utan krav. När man kommer för att hämta Felicia efter mötet, så är det som att komma till ett fritids. Ett fritids där alla har något gemensamt. De har ett syskon med speciella behov.

Jag är glad över att Felicia får hjälpen. Det är hon värd.