Min egen bearbetning genom dessa 2 år

För 2 år sedan, så drabbades jag av sorg. Jag fattade inte vad som hände med mitt liv. Med Zebbes liv, med vår familjs liv. Helt ärligt så kan jag säga att jag minns inte mycket av vad som hände under de första nio månaderna under 2008. Minns inte mycket.

Efter nio månader av 2008, så föddes Theodor och jag vaknade till liv och insåg att va fan,,, jag kan ju inte gräva ner mej. Jag tror att det var min räddning. Att Theodor kom till världen. Då fick jag lägga fokus på något annat ett tag.

Under förra året så blev det mer arbete, mer planering av hur vi skulle strukturera upp vårt familjeliv. Skolgången skulle börja planeras, assistenter ansökte vi om. Vi fixade i ordning vårt hem så att det skulle fungera för oss alla. Vi skaffade även de sista hjälpmedlena som vi saknade.

Jag märker hur mitt sorgearbete förändras för varje månad. Och sedan ca 7-8 månader tillbaka så har känslan inom mej vuxit att vilja göra något minnesvärt av denna kamp. Något som kanske kan hjälpa andra familjer i samma situation. Många ideer har kläckts och snabbt strukits. Antingen pga att de faktiskt var riktigt dåliga, andra drömmar blev för dyra, andra drömmar har jag inte tid för. Men kvar finns känslan av att vilja hjälpa andra som hamnar i samma situation. Kanske så att de slipper ha minneslösa månader från början.

Men vad jag vill göra, starta eller ordna. Det vet jag fortfarande inte. Men jag är övertygad om att den som kläcker en ide blir Zebbe. Jag tror att han kommer att få en ide om något man kan göra för andra. Redan nu är han ju otroligt intresserad av att träffa andra i samma sits som han själv. Han har dessutom en kämparglöd och en energi som smittar av sej.

Så jag har bestämt mej för att avvakta Zebbes ideer.. Men det är intressant att upptäcka sin egen resa i denna sorg. Fortfarande har jag tuffa dagar då allt känns svart. Men de kommer inte ofta längre. Jag har mer dagar av glädje än sorg. Det känns skönt.