bloggen gör att jag kan andas

Rummet är mörkt, alla rum är tysta. Jag smyger ut i köket. En lätt suck hörs när jag visar mej. Frille öppnar ett öga och kikar försiktigt på mej, för att sedan somna om.
Det enda som lyser upp i lägenheten är ljuset ifrån datorn. Min räddning. Att vara ensam vuxen i hemmet får en att tänka på sitt liv. Många frågor kommer upp, tyvärr är det många jag inte får svar på. Att blotta sina tankar och känslor kan vara skrämmande för många. Men för mej är det ett sätt att överleva.

Jag bloggar för att överleva. Jag behöver få ut mina känslor, men vill inte älta dem. Jag berättar på bloggen en gång, loggar ut och i samma ögonblick som jag loggar ut, så andas min kropp igen. Jag blir mamma och flickvän igen.

Varje dag finns det något som kväver mina lungor. Varje dag så tänker jag så mycket att jag själv snurrar till det. Men tack vare bloggen, så kan jag rensa luften så den blir klar och ren. Då kan jag andas igen. Många gånger har jag försökt att få luft med hjälp av astma medicin, men många gånger har det inte hjälpt. Då sätter jag mej och funderar... Tänker jag på något? oftast så blir svaret ja. Alltid handlar det om mej, Zebbe och hans syster.

Jag loggar in på bloggen och trycker på nytt inlägg. Jag vet sällan vad jag ska skriva, men så fort jag lägger fingrarna på tangentbordet så startar det bara. Efter att ha skrivit, ibland ett ganska ointressant inlägg.. Så släpper trycket över lungorna och jag andas lugnt igen.

Jag är glad över att jag får dela mitt liv med andra. Jag är glad att få berätta och kanske få hjälpa någon annan. Men mest glad är jag att bloggen ger mej en chans att få vara mej själv, Thomas flickvän och mina barns mamma.

När jag avslutar mitt inlägg så känner jag glädje, lättnad och kan faktiskt sova gott om nätterna.
Jag har förstått att många anser att jag är stark och många har också sagt till mej att hur orkar du? Jag orkar för att jag bloggar. Och jag orkar för att jag måste. Jag vill inte mista det liv jag lever nu. Jag är lycklig och mår bra. Trots allt som är med Zebbe.

Jag vet att vi inte har en lång framtid tillsammans. Men jag tänker leva här idag och hoppas på det bästa. Varje dag med Zebbe är ytterligare en dag att minnas. Bloggen får mej att dokumentera viktiga saker som händer med Zebbe och hans liv. Jag hoppas att jag senare i livet kan läsa tidigare inlägg och minnas. Minnas allt gott som jag och Zebbe har upplevt. Både bra och dåliga stunder.

För någonstans inom mej så kan jag inte skjuta undan vetskapen om att Zebbes liv inte är så långt. Men jag måste lära mej att hantera sorgen och smärtan som jag för en minut känner varje dag som jag möter Zebbes ögon. Idag känner jag för det mesta en stor glädje och lycka när jag sitter vid middagsbordet med min familj samlad. Men varje dag så flyger en tanke fram om att en dag är stolen tom. Tanken flyger snabbt förbi, den snuddar vid mej. Men den stannar inte kvar..

Men den kommer tillbaka så fort jag är ensam. Och det är jag nu. Thomas är på väg till Norge för att hämta sin son. Imorgon är hela vår familj samlad. Det gör att jag känner mej lugn och att jag kan sova inatt, trots att jag är själv.

Första nätterna då jag var själv efter diagnosen på Zebbe, då sov jag inte alls. Idag 2 år senare så sover jag.. visst jag somnar lite sent.. men jag somnar. Och jag somnar lycklig, inte utav utmattning och uttorkade ögon längre. Det är skönt.