Den drömmen levde kvar i 4 år. Sen försvann den.
Men för några dagar sen så fick jag återigen tillbaka den känslan. En känsla som nu varit borta i 2 år. Jag blev så lycklig när jag återigen fick tillbaka pirret i magen när jag tänkte på Zebbes år som han har framför sej. Jag såg framför mej hur han åker och spelar kälk-hockey, el-hockey, rullstolsbasket.. Ja, jag såg Zebbe framför mej åka skidor och tävla i paralymics!!!! Nåja han kanske inte hamnar i klass med åkarna i paralympics, men han kanske tävlar med sin assistent och jag får vara en stolt mamma som står och skriker och hejjar på min son i backen.
Jag hade drömmar som försvann. De är tillbaka nu, fast med lite andra förutsättningar.. Men jag har samma lyckorus i mej som innan de försvann och det gör mej glad.
3 kommentarer:
Jag är så glad att Zebbe gör likadant fast på sitt vis! Själv fick jag en son, som alltid har läst en massa! Fast han inte har några kroppsliga hinder, det är bara inte hans stil!
Kram till Zebbe, som gör saker på sitt vis!
Ingegerd
Häärligt att få tillbaka den härliga pirrkänslan.. Jag hejar med på Zebbe när han tävlar mot assistenter.. HEJA!!! ;-)
Kram Mia
Nu har min son ingen allvarlig sjukdom, utan Asperger syndrom. Men jag har ofta haft den där känslan; tänk om han var en "vanlig" grabb. Som lirade fotboll, flängde runt på cykel med kompisar i flock, skojbråkade med morsan, hittade på bus...
Det är enslags sorg.
Det är fantastiskt att du kan se Zebbe lyckas i lite annorlunda situationer. Klart han kan bli svensk mästare i rullstolsbasket. Heja Zebbe.
Skicka en kommentar