Vilken bedrift utav Zebbe igår !!!

Zebbe gjorde något otroligt igår. Han fajtades rejält emot Mr Duchenne. Igår såg jag en sida utav Zebbe som jag inte trodde fanns. Jag såg hans kämparglöd. Zebbe är ett barn som gärna gråter och bryter ihop utav minsta lilla motgång. Detta är fruktansvärt jobbigt eftersom livet har både motgångar och medgångar. Så lite då och då när livet gått emot honom lite för mycket så är det tårar och allt är bara andras fel anser Zebbe.

Igår var vi uppe i centrum för att öva lite rulltrappsåkning med rullstolsvagn. Zebbes assistent kände sej osäker på att åka rulltrappa med Zebbe och hans vagn. Så vi gick upp för att öva det. Zebbes assistent var ju superduktig på det där, det var bara osäkerhet och rädsla över att göra något fel. Men efter igår så var assistenten mer självsäker och jag är övertygad om att han kommer att klara sej galant med Zebbe i rulltrappan, även utan mej.

Efter en tur till centrum, Zebbe sitter hela tiden i vagnen, så traskade vi hemåt. Då ringer min kompis A och undrar om Zebbe vill leka med hennes son W ute i snön. Eftersom Zebbe redan varit ute på en tur till centrum, så brukar han inte orka så mycket mer. Men jag frågade Zebbe om han ville till pulkabacken och det skrek han ut med glädje att det ville han. Så vi kom hem, hämtade Zebbes snowracer och gick sen iväg till en jättebacke!!!! Man kan åka skidor i den, högst uppifrån. Den är superbrant.

Vi mötte A och hennes son W. Zebbe blev dragen på sin snowracer hela vägen till backen. Allt för att spara på hans krafter. Jag hade förvarnat om att tiden i backen kanske inte blir mer än 2 åk, ca tio minuter. Han får så lätt ont när han är ute och det är kallt.

Väl framme, vet jag inte vad som hände med Zebbe. Han gick uppför backen 2 gånger!!!! Han har aldrig ens gått en gång!! Åkte med sin assistent nerför hela backen, högst uppefrån. Han skrek av glädje medans assistenten såg likblek ut!! Med vad gör man inte för sin brukare??? hihi

Efter 2 åk, så valde Zebbe att åka själv ifrån halva backen.. Hela tiden gick han själv upp. Han blev dragen kansek bara någon meter, sen ville han gå. Vi var ute i nästan 1 timme. Efter alla åk, och naturligtvis lite tårar. Detta pga att Zebbe så klart känner av tröttheten.. men han gav inte upp. Efter alla åk så var det dags att gå hem.

Min vän A försökte med alla trix att få Zebbe att sätta sej på snowracern för att bli dragen hem, men Zebbe vägrade. Han skulle gå. Assistenten försökte också, och jag med, med att få Zebbe att förstå att det bästa för hans ben är att sitta på vägen hem. Men nej han skulle gå hem. Vägen hem är ca 800 meter kanske. Lite mer eller lite mindre. Men Zebbe som aldrig någonsin orkat gå mer än ca 300 meter. Speciellt inte efter att ha åkt i en timme och gått i en väldigt brant backe. Så var detta en väldigt stor bedrift. Det är helt otroligt!!!

Jag och assistenten var beredda på ett par väldigt onda ben när vi kom hem. Zebbe däckade naturligtvis i soffan, orkade inte göra så mycket. Fullt förståligt. Men inga onda ben. Jag fattar inte??!!! Ute i totalt 1½ timme, med turen till centrum inräknat. Sen gå i en backe i full vintermundering i massor med snö. Sen åka snowracer för att sedan avsluta med en 800 meter lång promenad. Jag visste inte att den kraften och envisheten fanns inuti Zebbe.

Inte ens när han la sej så hade han ont. Det märktes inte på hans ben att han ansträngt sej så mycket. Det var som att igår hade han inte DMD. Han var fri igår. Bakslag kan naturligtvis komma både idag och imorgon. Det vet jag. Sviterna efter en sådan ansträngning kan komma efteråt. Men igår somnade Zebbe lycklig och säkert mycket stolt över sin bedrift. Jag är så glad och stolt.