En känsla av att min sons liv var över. Jag hade inte långt tid kvar att njuta med Zebbe. Jag började under de följande veckorna fundera på hur han ville ha det på sin begravning.
Vilka sånger, vem skulle sjunga, ska vi ha en stor begravning, en liten begravning? Blommor. Undrar om Zebbe bryr sej om sådant. Hörde jag en låt med en vacker text så tänkte jag genast på Zebbes begravning. Jag planerade tyst för mej själv hans begravning in i minsta detalj. Vad bjuder vi på efteråt. Hur ska vi sitta, vilka ska vi bjuda in, inbjudningskorten!! hur ska de se ut.
Ska vi ha en minnesbok? Där folk får skriva sina minnen av Zebbe. Ska vi låta folk berätta deras minnen av Zebbe redan inne i kyrkan. Ska han spridas, kremeras?? Skulle vi göra iordning ett bildspel, eller ett filmspel och visa i bakgrunden? färg på kistan, vad ska jag ha på mej?
Allt ni kan tänka er, planerade jag.
Efter 6 månader, så gjorde jag ett val. Min sorg höll på att äta upp mej innefrån. Antingen så planerar jag Zebbes begravning, redan nu. minst 20 år innan den kanske kommer att vara. Eller så väljer jag att njuta utav Zebbe här och nu och se honom som den friska killen han faktiskt är fortfarande.
Som ni kanske förstår så valde jag att släppa allt som hade med Zebbes begravning att göra. Jag har sedan dess inte tänkt speciellt mycket på det.
Idag åkte Zebbe högst uppifrån backen igen!! På snowracer med sin assistent. Hans mössa åkte nerför ögonen under hjälmen. De ramlade omkull i världens fart. Zebbe fick snö över hela sej. Han skrattade och man såg de illröda kinderna spännas i ett stort leende. När han drog upp mössan så glittrade hans ögon av glädje. Han har sin livsglädje. Han njuter av livet här och nu. Han bryr sej inte om morgondagen. Han lever idag. Jag har gjort samma val.
Jag njuter av Zebbe idag. Tänker inte på morgondagen. Han mår bra idag. Hur han mår imorgon är ingen ide att spekulera i. Det är ändå ingen som vet!!
Visst har jag mina ledsna dagar. Men då kikar jag igenom bloggen och era kommentarer. Jag ler och skrattar. Jag inser att Zebbe har ett liv fullt med folk som han känner och inte känner som bryr sej om honom. Tänk om alla barn friska som sjuka, fick uppleva den gränslösa kärlek som Zebbe får uppleva just nu. Okända människor som bara bryr sej...
För jag lovar.. Zebbe är en liten elak, fräck 6 åring många dagar på året. Då man bara känner att man vill strypa ungen långsamt. Men trots hans dåliga dagar, så har han mängder av folk som bryr sej om honom. Tänk om alla barn fick uppleva det, även fast de har en dålig dag lite då och då.... undrar hur världens barn skulle må då???
Igår var det 2 år sedan vi fick Zebbes diagnos. Jag hoppas jag får skriva om 30 år, om dagen för 32 år sedan som ändrade vårt liv. Och då får skriva om hur Zebbe mår just nu!!. Ja, mitt hopp är inte borta. Jag tror att Zebbe hinner få uppleva ett genombrott inom forskningen. Att ett bromsmedel hittas...
Tack för att ni läser..
7 kommentarer:
Måste ha varit fruktansvärt att få det beskedet om sin son och jag hade säkerligen gjort likadant, börjat planera begravningen. Det är säkert en vanlig fas men jag blev så glad när jag läser det här inlägget att ni nu tar en dag i taget och njuter så länge det går.
Kramiz till er alla.
Åsa
Det var bra att du släppte det där med att ta ut sorgen i förtid! Både du och Zebbe och resten av er familj måste leva och njuta av nuet! Det är det enda som existerar! Ni hinner uppleva så otroligt mycket än. När så Zebbes ögon riktigt lyser ska du njuta av att han har sååå roligt och är lycklig!
Kram på er!
Ingegerd
Du tänker så rätt. Man ska leva idag, för morgondagen har man ingen aning om. Jag har lärt mig det den hårda vägen, men det har gett mig otroligt mycket. Att stanna upp och vara i det som är nu, är så mycket mer värt än att grubbla en massa över framtiden som man ändå inte kan påverka särskilt mycket. Det som händer, det händer. Och då får man ta tag i det DÅ. Man missar alldeles för mycket om man inte tar vara på det man har för stunden.
Massor av kramar till dig, Zebbe och resten av familjen!
Jag gjorde likadant.. min dotter fick leukemi som 3.5 åring och under nästan hela första året under behandlingen på 2.5 år var det nåt som ringde i mitt huvud, hörde jag en låt på radion, såg en fin dikt i en tidning, så gick jag och funderade, tänkte, hur ska jag säga, hur ska vi göra? och inte fattade jag att jag gjorde mej själv mest illa.. (pratade inte om det med nån heller)
Nu är det snart 6 år sen behandlingen var slut, hon är 12 idag.
Nåt som blev vårt måtto, var att "gilla läget"
med det kommer man himla långt.. och det är så sant.. ingen ide att ta ut nåt i förväg, lev dag för dag.. ni har fått en (hemsk) väckarklocka på det.. och jag hoppas du får skriva om 30 årsdagen..
stor varm kram Monica R
Hej Monica R
Vad skönt att hon blev bra med behandlingen. Visst är det ett hemskt uppvaknande. Inget man önskar någon annan. Hoppas hon inte får tillbaka något utav Leukemin. Utan att ni får njuta av livet tillsammans nu. Tack för att du skrev några rader. Vi är nog många som känt så när man drabbas utav ett sådant trauma, eller vad man nu ska kalla det. Att livet bara tar slut. Men det är viktigt att ta sej förbi det. Man mår så mycket bättre då,skönt att få njuta av livet.
Kram Mia
Ps Tack alla ni andra för era vackra ord. Ni är mycket kloka :)Kramar till er också
Ett mycket bra val du gjorde.. att leva här och nu och njuta av Zebbe som lever livet..
Kram mia
Hittade hit via MammaMelissa och hamnade mitt i detta fina inlägg med så många kloka ord.
Ta hand om er!
Skicka en kommentar