Vilken möjlighet jag har egentligen...

Det är väldigt tomt här hemma när 3 barn av 4 är hos sina andra föräldrar. Jag och Theodor gick idag omkring och tittade på korten som är uppsatta runt om i lägenheten. Han pekade på olika foton och jag svarade med deras namn. Sedan ville han gå till deras rum och titta. Besvikelsen blev stor hos honom när han insåg att det fanns inga barn bakom de stängda dörrarna.

Frille vankar av och an. Från köket till hallen, stannar till och suckar, går tillbaka in till köket för att lägga sej på sin plats. Där suckar han igen för att sedan efter 15 minuter göra om samma procedur. Han saknar också barnen tror jag.

När man bor så många personer på en " pytteliten bostadsyta" så känns lägenheten väldigt tom när majoriteten är borta. Jag tänker ibland när jag står och kikar in i Zebbes rum, jag ser hans leksaker på golvet. Det syns vad han lekte med sist han var hemma. Jag ser hans obäddade säng. Jag känner doften av honom när jag närmar mej sängen för att bädda. Då tänker jag på när / om den dagen kommer, då jag faktiskt har haft Zebbe för sista gången i mitt hem. Sista gången han kommer att ha varit hemma och gett mej en kram.

För ett år sedan så kunde jag inte ens tänka dom tankarna utan att börja gråta. Idag när dom tankarna kom upp så log jag både emot Theodor och inom mej. Jag är glad att jag faktiskt kan se vad han lekte med, vart han sov. Jag känner fortfarande doften av honom.

Idag är det annandag jul och det är 5 år sedan Tsunamin tog många många barn med sej till någon annan plats. Många rycktes upp ur sängen, vissa kom aldrig upp ur sängen. Många som än idag inte har hittat sina anhöriga.

När / Om den dagen kommer, då Zebbe inte längre finns med mej, så kommer jag ändå att ha haft möjligheten och tiden på mej att förbereda mej så gott det går. Jag kommer inte att vakna upp en morgon och efter 10 minuter helt plötsligt ha förlorat honom.

Idag när jag sett alla dokumentärer om Tsunamin för 5 år sedan, så inser jag vilken möjlighet jag ändå har att mentalt kunna förberedda mej. Även fast jag vet att jag inte kan göra det fullt ut. Jag har ändå möjlighet att redan nu kunna dokumentera vissa saker, ta kort, filma, spara vissa saker i lådor som jag gärna vill ha kvar efter Zebbe. Vilken möjlighet jag har egentligen!!!

För en sak är säker. Även fast jag inte till 100 % kan säga att Zebbe kommer att försvinna före mej. Har vi tur så kanske forskningen ger resultat och att det hinner hjälpa Zebbe. Men jag känner ändå, just idag, att jag har en fruktansvärd tur som ändå får möjligheten att spara på värdefulla saker. Visst håller jag tummarna för att jag får behålla Zebbe, men idag när jag tänker på att den chansen är väldigt väldigt liten, så gräver jag inte ner mej som jag gjorde för ett halv år sedan. Tänk vad man känslomässigt lyckas ordna till det för sej på bara 6 månader. Otroligt.

Jag njuter av Zebbe var dag och det går inte en dag utan att jag tänker på att jag troligen förlorar honom alltför tidigt. Men det går heller inte en enda dag då jag faktiskt också tänker på att nog fan ska forskningen lyckas... Jag tänker inte acceptera Zebbes öde som det är just nu. Så till dej Herr Duchenne, om du fått för dej att jag gett upp hoppet så kan du hoppa och dö någonstans. För hoppet försvinner aldrig, varesej det gäller att hitta en försvunnen anhörig 5 år efter Tsunamin, eller hoppet om att finna ett botemedel emot dej. Hoppet är det sista som överger en. Bara så du vet!!! Herr Duchenne!!!!