Detta kort togs den 19 dec 2005. Zebbe opererades och fick rör i öronen. Dessa rör åkte dock ur rätt så fort. Så året därpå gjordes det en ny operation på honom och nya rör sattes in. Då passade man även på att ta bort en körtel bakom näsbenet, som tydligen var i vägen.Detta är för snart 4 år sedan. Efter den här första operationen som Zebbe gjorde, så satt jag verkligen och var så tacksam över att det bara var en enkel op, och jag satt och funderade på hur föräldrar och barn, som har det så här flera flera gånger per år, klarar av det..
Det är en enorm känsloresa att vänta på en op, att se ens barn sövas, vänta på att op ska bli klar och sen vara med under uppvaket. Sen ska man vänta på resultatet också, har op fungerat som förväntat??
Jag undrar fortfarande hur föräldrar och barn klarar sej igenom alla dessa op. Jag tänker på dem som ofta ligger inne. När Zebbe 2006 fick sin andra omgång rör, så var jag lite mer känslomässigt förberedd. Det var bland annat inte lika jobbigt att vänta på att op skulle bli klar. Efter den sista op - 06, så kände jag att vilken tur jag och Zebbe haft , som bara behövt gå igenom två op. Jag kände att nu är det äntligen över för Zebbe. Nu får han vara en frisk liten pojke. Trodde jag...
För 2 år sedan snart, så gjorde Zebbe sitt livs op. En op som förändrade hela vårt liv dramatiskt. När Zebbe för snart 2 år sedan åkte ner till op för att sövas så var jag ledsen. Jag kände på mej att kanske var det något fel trots allt. Men alla dessa tankar slog jag fort bort. Jag hade ju efter op-06 känt att min son var frisk. Han skulle ju inte behöva opereras något mer trodde jag.. Kanske möjligen i tonåren, om han brytit ett ben eller så. Men inte pga sjukdom.
2007 den 21 dec, så gjordes hans senaste operation. En operation som förändrade hela vårt liv. Idag nästan exakt 2 år senare så sitter vi med julgran och julklappar, fler syskon till Zebbe och en hund. Det skulle kunna vara en vanlig utveckling för vilken familj som helst. Skillnaden är att vi också har lägenheten full av hjälpmedel av olika slag, vi har assistenter som hjälper Zebbe med bullbak och öppna hans julklappar. Vi har en familjemedlem till, en assistent, som hjälper Zebbe och oss att fungera som en " vanlig " familj.
Jag kommer nog aldrig att glömma op ssom gjordes bara några dagar innan julafton-2007. Den dagen förändrade hela vår familj och Zebbes famtid. På en dag, på bara några timmar så ändrades hela vår struktur. Det går fort. Det man tror är ens framtid kan på bara några timmar när som helst ändras dramatiskt. Till en framtid man trodde bara drabbade alla andra. Inte en själv.
Idag tänker jag framåt. Idag tänker jag på nuet. Jag tar inget för givet längre. Jag ser till att vara tacksam för varje sekund jag får med dem jag älskar. Jag vet att livet kan förändras till något som bara drabbar andra. När man minst anar det.
7 kommentarer:
Det är så (riktigt och) viktigt precis som du skriver, vi måste leva i nuet. Njuta. Livet förändras så snabbt och ingen vet när.
Vårt liv blev inte som vi tänkt, men ändå njuter jag av det liv vi har just nu. Älta gör bara ont (och förstör), man måste acceptera och LEVA vidare. Det gör ni så bra!
Kram till Zebbe och er
Min värsta stund var när mitt barnbarn precis var hjärtopererad efter 10 timmars operation. Han var sövd, hade slangar och mätare överallt, bröstet var inte ihopsytt och man kunde se det lilla sjuka hjärtat slå. Jag kunde dock se igenom alla slangar och såg honom som han var!
Han blev bara 26 dagar gammal!
Kram på er!
Ingegerd
Ja, så är det. Livet kan ändras så himla plötsligt. Du vet Christina min bästis som jag brukar skriva om. För två år sen var hennes äldsta dotter 21 år och hade varit och jobbat på ett bröllop. Meningen var att hon och hennes bästis skulle ta tåget hem. Men nu blev det inte så, de åkte bil med kocken istället. Olyckan var framme och Christinas dotter blev förlamad från midjan och neråt. Det var en hemsk tid det där. Jag var hos Christina och dottern uppe i Umeå när Christinas man var tvungen att åka hem till de andra barnen. Nu är det som det är och det är tyvärr bara att tugga i sig. Men familjen finns och vänner och kärlek. Vet du vad M sa till mig däruppe i Umeå när hon precis fått veta att det var en bestående skada? Jo, hon sa: Vet vad det bästa är i alla fall Lisa?
- Nej...
- Jo, där på bröllopet så var det en farbror som bjöd upp mig till en vals. Så jag har i alla fall fått dansa vals på ett bröllop även om det inte blir så på mitt eget!
Makalös tjej det där!
Kram Lisa
Tack Zebbe & Maria för Kommentaren ni lämnade in i min blogg!!
Det värmde!! Hälsningar Linda
Människan klarar ofta mer än man tror, och det är ju tur det i svåra stunder..
Op har mina barn sluppit men jag har en kompis som har ett funktionshindrat barn som åkt ut och in för att göra diverse operationer, och jag har ju sett på henne hur jobbigt hon haft det, då finns jag där för att vräka ur sig allt hon har inom sig :-)
Njut nu av kvällen..
Kram
Mia
Så rörande Kram på er
Halloj, tack för din gulliga kommentar, jag blev jätteglad,
Jag försöker att läsa här så ofta jag kan för tänka sig att jag oxå tycker att du skriver så bra och jag vill veta vad ni gör och hur ni mår. Jag tycker det är fantastiskt bra att du skriver på den här bloggen, Dels tror jag att du behöver den som en ventil att skriva av dig och dels så är det bra för oss släkt och vänner att hänga med i vad som händer med sjukdomen etc. Ja, tänk vad snabbt livet kan förändras det gäller att ta tillvara på varje minut och vara rädd om nära och kära.
Du berör med din och Zebbes blogg, fortsätt skriva :).
Kram Åsa
Skicka en kommentar