Ett inlägg om min resa till förlossningen igår

Igår var en mycket händelserik kväll. Jag ska börja med att berätta att detta inlägg handlar bara om mej och jag är hemma och har inte fått någon lillasyster. Men det var läskigt igår..

Dagen igår började med att jag åkte med Thomas son till Norge, där han bor med sin mamma. Tågresan gick superbra och Preben är en sådan underbar kille att åka med. Han fick beröm ifrån andra passagerare, de tyckte att han var så duktig. Jag kände mej stolt över att vara hans extramamma då :)

Väl framme i Norge så överlämnade jag Preben till hans mammas kille och vi sa hejdå. Sen tillbringade jag 1½ timme på tågstationen.. Inte så spännande. Men tiden gick och tillslut kom mitt tåg tillbaka emot sthlm.

Vid 6 tiden, då jag hunnit åka i 2 timmar, så kände jag att jag fick en sammandragning. Jag är i vecka 23. Men eftersom detta är normalt för mej, från ca v 20 med de tidigare barnen, så reagerade jag inte över detta. 18:45 så kände jag att ojdå vad intensivt detta är. Är man fast på ett tåg så finns det ju inte mycket annat att göra än att stå ut och sedan bokföra hur tätt värkarna kom och med vilken styrka. Jag insåg ganska snabbt att jag ångrade mitt beslut om att bokföra. Jag insåg att detta kommer bara att sluta på ett sätt. Frågan var bara om jag ville chansa till Stockholm eller om jag skulle hoppa av tåget tidigare.

Runt kvart i åtta så gjorde jag en kort sammanställning och insåg att sen 1 timme tillbaka så hade jag haft medel och starka värkar med ca 2-3 minuters mellanrum. Då började jag räkna tågstationer. Hur långt är det till Sthlm när man vill fram fort. Svar: Mycket långt!!!

Vid halv tio slutade jag skriva ner, då låg jag fortfarande på mellan 2-3 minuter emellan och snudd på bara medel och starka värkar. Då insåg jag att jag kan inte åka hem utan borde uppsöka en förlossning först. Kl 22:00 när jag var framme i Sthlm så kontaktade jag förlossningen. Samtalet slutade med att jag tog en taxi från stationen till sjukhuset.

Väl framme så blev jag väl omhändertagen. Blodtrycket var högre än vad jag brukar, 110/70, vilket då blir ett normalvärde för en vanlig person. Men för mej som i normala fall har ett undertryck på ca 60 så var det ju en liten höjning. Urinvägsinfektion konstaterades samt att livmodertappen " i alle fall " var stängd. Dock var den mjuk och det kändes ingenting när hon kände på den. Vilket alltid brukar göra ont annars.

Läkaren gav mej pencillin emot urinvägsifektionen. 2 alvedon mot värken i magen. Jag hade efter totalt ca 4 timmars värkarbete ganska ont i magen. Sen fick jag en spruta Bricanyl i låret, detta för att stoppa värkarna. Efter en halvtimme efter sprutan så hade jag bara sammandragningar, och de gjorde inte speciellt ont. Jag fick 2 kraftiga värkar efter sprutan men sen lugnade det ner sej. Jag fick åka hem under natten.

Idag är det lugnt i magen. Hon sparkar och lever rövare. Men inga värkar, inget ont och inga sammandragningar. En spännande dag igår. Dock vill jag inte hamna på förlossningen i v 23. Det var ingen rolig känsla. Men jag vet med min erfarenhet med mina tidigare barn, att denna resa till förlossningen inte är över. Jag vet att jag hädan efter måste vara beredd hela tiden med papper osv för risken att jag ska åka in igen är oerhört stor. Lyckas jag passera vecka 30 så är jag mycket nöjd.

Theodor kom i v 36 förra året. Så visst jag har fått alla något tidigare.. men jag kan ändå gå över tiden. Sådant vet man ju aldrig. Men om man får mediciner för att stoppa ett värkarbete som varit så kraftigt och så tätt, så är nog risken större att hon kommer till oss betydligt tidigare än v 40. Men jag ivll helst inte att hon kommer till oss innan v 30.

Jag skriver ner detta för min egen del, så jag lätt kan gå tillbaka för att läsa. Speciellt då jag har en förmåga att tycka att både sammandragningar och täta värkar inte är speciellt jobbigt. Jag behöver en påminnelse till mej själv att faktiskt hädan efter åka in om jag känner något i mer än 3 timmar. Eller kanske 2 timmar.

Jag kan meddela att Zebbe mår bra och njuter av sitt jullov. Idag åker han till sin pappa och komemr hem i början på januari. Så det kanske inte blir så många inlägg just nu om Zebbe. Kan ju dock hända att det kommer ett inlägg om graviditeten istället. Ni får stå ut med det. :)

Jag önskar er alla som läser en riktigt god jul.