Zebbe vill hem... jag sa nej.. det gör ont i mej.

Mobilen piper till... jag öppnar sms:et. Zebbe vill säga godnatt.. har du tid? Ja självklart... ikväll har jag inget annat att göra än att bara ta det lugnt. Jag ringer upp och i andra änden hörs en mycket ledsen Zebbe.

Hela vårt samtal går ut på att jag övertalar honom till att stanna hos sin pappa. Zebbe längtar hem till mej och vill sova i sin säng här. Jag vet att jag måste få honom att stanna kvar.. men mitt hjärta ville bara säga - mamma kommer och hämtar dej.

Det gjorde ont och säga åt honom att stanna, när jag för en gångs skull har så mycket tid över så att jag mycket väl hade kunnat ta hem honom. Zebbe berättade att han hade ont i benen, att det inte är kul att behöva ha åkpåse ute. Jag tror han var rätt less på sina ben just nu. Detta pga tröttheten självklart. När man är trött så kommer tårarna och alla känslor fram.

Under samtalets gång så får jag själv hindra mej från att visa hur ledsen jag är över att han är ledsen. Han ville så gärna komma hem till mej och sova för att sedan gå tillbaka till sin pappa imorgon. Men jag vet att jag för Zebbe och hans pappas skull måste övertala honom att stanna kvar där. De båda behöver umgås med varandra.

Men jag lägger mej ikväll med en klump i magen, jag vill ha Zebbe sovandes hos mej.. Men för allas skull så är det bäst att vi håller på de dagar som han ska vara hos sin pappa. Annars blir Zebbe förvirrad.