Glädjen med att få barn är ju faktiskt att man aldrig riktigt från dag till dag vet vad som ska hända. Om jag hade vetat innan jag fick Zebbe att han skulle få en dödlig sjukdom. Hade jag då valt att skaffa barn, bara för att han inte skulle bli som alla andra?
Alla föräldrar kan intyga att ens barn är något unikt. Något speciellt som man vill vara stolt över.
Varför blir man då så ledsen när ens barn inte är som alla andra??
Zebbe är unik. Han är min son. Han är min först födde son. Zebbe är Zebbe. Ingen annan kan vara som han. Ingen kan ge mej sådan glädje som just bara Zebbe kan. Han är unik för mej.
Sen spelar det ingen roll att han inte kan göra saker som alla andra. Han finns idag hos mej, just nu, här, i nutiden.
Varför kan jag inte nöja mej med att han finns hos mej idag. Här och nu?? Varför vill jag veta vad som ska hända i framtiden? Varför önskar jag att Zebbe skulle vara som alla andra? Han är ju unik!! Han är min son. Han får mej att känna mej speciell som mamma.
Jag är så stolt över alla mina "unika" barn. Ändå så önskar jag så intensivt att Zebbe skulle vara som alla andra barn.
Men vem är som alla andra barn? Alla har vi något unikt i oss. Något som ingen annan har. Vad exakt är " som alla andra?" Jag vet inte alls. Men ändå så önskar jag att Zebbe fick vara som alla andra.
Zebbe är unik och jag älskar honom för den han är. Jag är nog troligen mest ledsen över att jag inte ( om det inte händer något unikt inom forskningen ) kommer att få ha min unika Zebbe hos mej resten av mitt liv.
Zebbe är unik och jag vill bara att han ska vara Zebbe. Som den person han är. Men varför finns sorgen där då över att han inte är som alla andra. Det finns ingen som kan säga vad som är "alla andra" men ändå så är det något som vi alla vi våra barn. Att de ska vara som alla andra.
Märkligt att alla föräldrar önskar att ens barn är något som ingen vet vad det är. För alla barn är unika. Alla barn är speciella. Alla barn har speciella behov. Varför vill vi då att de ska vara något som vi inte vet vad det är. Nämligen " som alla andra?!"
5 kommentarer:
Vad fint du skriver Mia!
Men vet du vad? Jo, vi älskar våra barn för att de är som de är men samtidigt så älskar vi dem så mycket så att vi vill att livet ska vara lätt för dem. Vi vill att de inte ska behöva kämpa för allt och vi vill beskydda. Då blir det lätt att tänka: som alla andra. Det man egentligen menar är att de ska få ha samma förutsättningar som alla andra. Tror du inte att det är det du egentligen menar? Att Zebbe ska vara Zebbe för det är Zebbe du älskar men att han och du ska få ha samma förutsättningar som alla andra.
Fast vet du? jag kan tänka så här: Vilken tur att Zebbe är Zebbe och vilken tur att Zebbes mamma är Mia för vilka enormt fina förutsättningar han får eftersom han har en sån underbar mamma.
Kram Lisa
Förstår precis. Men man vill ju också att ens barn ska få ta del av libes goda och inte så mycket av det onda. Man vet också att samhället är uppbyggt på att alla ska vara på ett visst sätt och det är inte alltid lätta att inte passa in i den mallen. Varken för liten eller stor.
Jo, Zebbe är unik och ska vara just Zebbe! Det du sörjer är kanske inte att han är sjuk (jo, kanske på något sätt) utan du känner stor sorg för att Zebbe vill så mycket mer än han kan och orkar klara av! Zebbes huvud är precis som andra småkillars, men allt hans huvud vill klarar hans kropp inte av! Inga föräldrar vill att ens barn ska ha svårigheter, framför allt inte en kropp som säger stopp ibland!
Kram på er alla!
Ingegerd
Din blogg rör och berör mig idag och alla andra dagar..
Jag förstår dina tankar, tror jag.. Jag har ju inte upplevt det som du upplever men jag har egna barn och på ngt sätt så tror jag att jag kan sätta mig in, till viss del..
Jag har svårt att finna orden jag skulle vilja säga till dig så jag avslutar detta med en stor KRAM...
//Mia
otroligt bra skrivet.. som en annan skrev vi älskar dom så mycket att man vill att livet ska vara lätt för dom..
Skicka en kommentar