Storasyster är Zebebs främsta försvarare

Igår eftermiddag så fick jag pyssla om Felicia väldigt mycket. Hon kom hem ifrån skolan, och jag såg direkt att hon var ledsen. Så efter en stund så gick jag in till henne i hennes rum. Jag satte mej på sängkanten med henne och började luska efter vad som var fel.

Hon var mycket ledsen, då en klasskamrat till henne hade sagt att han skulle kunna brotta ner Zebbe utan problem. Därefter hade Felicia gett sej in i en disskution ang Zebbe. Hennes klasskamrat fortsatte att gå på om Zebbes svaga sidor. Detta gjorde ju naturligtvis Felicia mycket ledsen. Hon är Zebbes första, främsta och största beskyddare. Allt enligt henne själv också. Hon tyckte livet var väldigt orättvist. Men inte emot henne, utan emot Zebbe. Han är ju inte som alla andra.

Det fick mej att le inombords. Jag tänkte på ett utav mina tidigare inlägg under denna vecka, där jag själv berörde detta ämne i mina tankar. Vi är så lika jag och Felicia. Så jag tänkte... Jag ställer samma fråga till Felicia som jag gjorde till mej själv.. Vad innebär det att vara som " alla andra"??

Felicia funderade en stund. Ja, men, sa hon. Han kan ju inte springa lika fort som vi andra barn. Eller spela innebandy eller fotboll lika länge som vi. Nej sa jag, han orkar det mycket längre än vad ni orkar, sa jag och log. Felicia tittade på mej, precis som att hon undrade om jag verkligen hade förstått att Zebbe har svaga ben. Hur menar du? fick hon tillslut ur sej. Jag menar så här...

Zebbe har inga egna fungerande ben.. Därför har han fått låna ett par extraben ifrån sjukhuset. Fast de benen har hjul. Och så kan man sitta. Felicia började torka sina tårar och skratta lite. Sen har han ett par andra ben också, fortsatte jag. Han har ett par jättestora ben, som åker jättefort. Hans minicrosser. Och han kan springa med dessa ben på hjul, han kan göra det mycket längre än vad ni kan. Han är snabbare än er alla just nu på att springa. Men han springer på sitt sätt.

Felicia skrattade vid det här laget.. för att sedan åter komma tillbaka till tårarna. Men mamma, han kommer ju att ha den här sjukdomen tills han dör!!! Ja, sa jag. Jag kommer också att ha mina sjukdomar tills jag dör och du med. Nu blev Felicia väldigt snurrig. Det syntes. Jag har astma och allergi, sa jag. Det är en sjukdom som jag kommer att få ha tills jag dör. Det gör att jag inte kan göra allt som alla andra kan. Du Felicia har eksem på vintern, det kommer du att ha tills du dör. Sedan nämnde jag flera i vår omgivning som har sjukdomar som existerar tills man dör.

Vi båda kom fram till att det finns nog inte så många i världen som är " som alla andra ". Alla har vi något som gör oss unika. speciella. Det är nog rätt bra ändå att vi inte är som alla andra ändå avslutade Felicia.