kexchoklad till frukost = mutning på låg nivå

Imorse vaknade en mycket ledsen kille. Han orkade inte gå till skolan. Min spontana reaktion var att tänka, ok han slipper. Men så insåg jag att om jag får iväg honom till skolan, så kanske han trots allt skulle orka. Han berättade att han tyckte det var jobbigt med skoltaxi, assistent i skolan. Jag tror han inser hur mycket hjälp han behöver och att han inte riktigt är som alla andra.

Till frukost så gjorde jag i ordning ett glas juice och sen slängde jag fram en kexchoklad. Zebbes ögon lyste, får jag godis till frukost. Ja, sa jag. går du iväg då? jag vill inte sa han. Men du måste och jag tänkte att det kanske skulle bli lite roligare om du fick en liten godis. Men du vet att du inte får det varje gång du vill vara hemma. Det är bara idag. Ja mamma, jag vet... sa han och suckade.

Men iväg honom fick jag. Och ibland så får man frångå sina principer om vad som ska serveras till frukost. Jag prioriterar just nu att få vara hemma utan så många barn. Det räcker med Theodor just nu. Mer orkar jag inte. Behöver få lite rast under fem timmar per dag.

Imorgon bitti så kan jag säga. Okej var hemma, men då kan du inte åka till vår avlösare och ni kan inte åka iväg och bada som det är planerat. Han kommer då att kämpa sej till skolan. Imorgon blir det alltså ingen mutning med godis...

När Zebbe åkte iväg med taxin så rann mina tårar. Jag förstår inte varför det är så känslosamt just den biten?? Jag är ju så glad och tacksam över att han får hjälp. Men kanske någonstans inom mej så är det tårar av lättnad. Det kanske inte är tårar av sorg. Vem vet. Det kanske bara är graviditetstårar också.. Jag gråter ju för allt just nu.. hhahahha

Hoppas ni får en bra dag

Mvh