Imorgon ska jag få läsa de första ansökningarna till Zebbes tjänster. Det ska bli så spännande. Jag är väldigt nervös. Det känns så overkligt. Det finns folk som vill jobba med min son.Jag kommer att gå på min magkänsla. Tycker jag om en ansökan så ska den läggas i en separat hög, och sen får det bli en hög med ansökningar som inte känns intressanta. Enligt vår kontaktperson på assistentbolaget så hade det ramlat inen hel del ansökningar som var intressanta.
En tjej och en kille är målet att få. men vi får se hur det blir.
Jag är dock så nervös att jag känner mej svimmfärdig, trött, illamående, ingen aptit och gråtfärdig. Och jag vet att det inte bara är graviditeten som gör att jag mår så.
Vårt familjeliv håller sakta men säkert på att ändras. Visserligen till något bättre. Men ändå till ett familjeliv som jag inte trodde skulle drabba oss. Jag vet att vi närmar oss årsdagen då vi för två år sedan la in Zebbe på sjukhuset för en muskelbiopsi. Det bränner i hjärtat när jag tänker tillbaka.
Jag är också imponerad av min sambo. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på vad han kom in i för liv... Vi firade 2 år den 20 september i år. Han kom in i mitt liv precis när alla utredningar startade kring Zebbe. Idag sitter vi här och väntar på att assistenter ska komma in i vårt hem och jobba, vi har en egen 1 årig son, och vi väntar vårt andra barn förhoppningsvis. Vi har verkligen från dag ett kämpat med vårt förhållande. Från dag 1, då vi möttes, så har vi alltid haft en vardag tillsammans. Vi fick ingen mjukstart med bara vi och tända ljus...
Vi kastades från dag ett in i en vardag med 3 barn, vi bestämde oss ganska omgående att försöka skaffa en egen liten knodd.. Efter bara 3 dagars sällskapande så flyttade vi ihop. Då bodde även min kompis hos oss. Min kompis bodde hos oss i följande 2½ månad. En nära släkting till mej, flyttade också in hos oss efter en månads förhållande mellan mej och Thomas. En annan vän till mej flyttade ihop med sin sambo, vilket gjorde att min vän inte kunde ha kvar sina katter, min släkting som flyttade in hade också en katt. Så under vårt förhållandes 3 första månader så bodde vi 4 vuxna, 3 barn, 3 katter, i en trea på 84 kvm. När min släkting och min vän flyttat ut, så drogs allt igång på allvar kring Zebbe, jag blev i samband med det också gravid med vårt första gemensamma barn. Ett år senare är jag gravid igen och vi har även skaffat oss lilla Frille som nu är sju månader.
Jag blir rörd till tårar när jag tänker tillbaka och inser vilken fantastisk kille jag har. Vem hade stannat?? Inte jag iallefall hahahhahaha Jag är så glad och tacksam över att han stannade kvar i mitt liv, trots röran. Så nu när allt börjar lösa sej, så inser jag att jag och Thomas för första gången får börja vårt förhållande. Vi får vara vi två. Jag älskar honom och utan honom så hade jag aldrig någonsin orkat gå igenom allt detta.
Det hade heller aldrig funkat om Thomas och Zebbes pappa inte haft sådan bra kontakt med varandra. De pratar med varandra massor, ang barnen och ang andra saker. Jag är tacksam över att det fungerar, för jag hade inte stått ut annars. För barnens skull så måste vi hålla ihop och kunna prata med varandra. Många gånger har barnen försökt spela ut oss 3 emot varandra. Men vi alla har kunnat ringa varandra och dubbelkolla barnens ideer...
Som ni förstår så är jag rätt trött nu. Jag behöver sova i några månader sen känner jag. Men för första gången så ser jag en framtid. Allt är inte nattsvart när jag tänker framåt. Suget efter att börja plugga, jobba har dykt upp. Det känns skönt. Men först ska jag bara njuta av mitt och Thomas liv tillsammans och vår underbara familj med troligen snart 5 barn och vovve. Det är bara en ny lägenhet som skulle behövas. En 3:a på 84 kvm börjar kännas lite trångt nu... :)
Var tvungen att skriva ur mitt huvud, det började bli fullt av tankar.
Mvh Zebbes mamma
tisdag 6 oktober 2009
Jag hade inte stannat kvar :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kanske därför det funkar så bra med din sambo, att det var kaos i början, då visste han att det bara kan bli bättre ;-)
Men så många ni var, vet inte om jag hade pallat det och inte undra på att du är trött, det har ju varit mycket ända sedan dess.. Det kommer att bli jättebra med assistans och ni kan vara föräldrar till alla barnen..
Njut av kvällen..
Kram
Mia
Ha ha ha, det är sånt som kallas kärlek. 7 personer + 3 katter i en lägenhet på 84 kvm.... ja, jag är imponerad. Vi är 2 personer i en fyra på 100 kvm och ibland känner jag mig trångbodd. Jodå, jag tror visst att du stannat....
Kram Sussie
Efter regn kommer ju alltid solsken i livet gång.
Ni verkar vara en sån go å fin familj!!! :))
Skicka en kommentar