När man är själv så tänker man. Man tänker glada tankar, man tänker ledsna tankar.
Ikväll så kommer jag och Frille att vara helt själva hemma. Jag vet vad som väntar mej. Antingen glada eller ledsna tankar. En och annan tår brukar fällas, speciellt när man börjar bli trött. Jag tänker ofta på den dagen då läkaren med stort vemod studerade Zebbe. Han kollade hur han kunde resa sej ifrån golvet. Hur han kunde flytta saker från hand till hand. De mätte hans armar, omkretsen var inte så stor.
Han tittar på mej och säger: Du vet att vi även kollade efter en muskelsjukdom. Ja. Zebbe har tyvärr den.
Läkaren berättade sen en massa saker, som jag idag inte kommer ihåg. Allt blev bara svart. Hela vägen hem, jag och Zebbe åkte kommunalt, så satt han i sin vagn, 4 år gammal, och tyckte livet var jätte skoj. Själv satt jag med tårar i ögonen och önskade att jag inte åkt dit den där dagen för att få provsvaren.
Min älskade son skulle dö. Det var så det kändes. Jag kände direkt att nu är det bara att räkna ner dagarna.
1½ år senare så vågar jag bli arg på honom igen, jag vågar glädjas åt allt tokigt han gör. Jag planerar mer än en dag framför Zebbe, då jag inte längre tror att han dör säkert imorgon. Jag inser att Zebbe har många roliga år, och jobbiga förstås, framför sej. Men jag kommer inte att förlora honom inom kort. Än så länge har jag möjlighet att hoppas, längta och tro på en bra framtid för Zebbe.
Men när man sitter ensam hemma, det är tyst, värmeljusen skänker både lugn och värme. Man råkar ju alltd fastna i någon soglig film, gärna där någon dör. Då kommer tårarna och känslorna fram. Men det är skönt att få tillåta sej själv dom känslorna ibland. För jag vet innerst inne att jag har många julaftnar och födelsedagar kvar att fira med honom.
Så ikväll ska jag noggrant läsa tv-tidningen, studera alla filmer som går på tv. Jag ska undvika att hitta de sorgsna filmerna. För ikväll vill jag vara glad och bara få njuta av lilltjejjen i magen och längta efter mina andra barn. Både bonus och egna. Ikväll ska jag sova. Jag är trött. Men jag är glad och älskar mitt liv. Trots att det inte blev som jag tänkt mej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej!
Hittade till dig via "shabbig men chic". Vad han är underbar din Zebbe! Du ska veta att din blogg berör en moders hjärta. Beundrar dig enormt som skriver så fint och delar med dig av er tillvaro. Starkt!!!
Sänder mina varmaste kramar till dig och din familj!
♥Anna-Lena♥
Skicka en kommentar