"Får du inte ut något??" - viskar han till sköterskan, Jag känner panik

Just nu vet jag inte hur jag mår. Jag är helt slut i kroppen och i huvudet. Provet är taget. Äntligen. Och gissa vad. Nu är jag framflyttad 4 veckor. Så enligt dagens mätningar är jag i vecka 14 plus 1. Vilket får mej att känna, jag skiter i vilken vecka jag är i just nu. Barnet kommer när det kommer.

När vi hade fått se barnet, hjärtat som slog, kullerbyttorna som gjordes pga att knytet väcktes. Vi fick se barnet ligga helt stilla och bara sova. Efter mycket buffande med ultraljudskontrollen så började barnet vända och vrida på sej. Det var som att se Theodor. :) Efter allt det så säger doktor, nu kan vi ta ett prov.

Mina tårar rann. Äntligen kände jag, men samtidigt.. Varför just jag? Jag vill inte gå igenom detta, kunde det inte ha funnits något annat sätt?? Jag grät av lycka och av ledsamhet. Dubbla känslor. Thomas satt bredvid mej och fanns där till hundra procent. Även han mycket orolig.

Tystnaden infann sej i rummet.

Det går inte att beskriva hur den tystnaden kändes. Men helt klart en spänning i luften, från mej och Thomas, från läkaren och sjuksköterskan. Det är inte ett rutinprov, alla vet vad som kan hända, både när man får svar och efter provtagningen. trots allt så finns det en risk för missfall nu som är högre än om man inte gör provet. I några dagar.

Provet genomfördes. Det gjorde inte lika ont denna gång, mycket beroende på att han tog det lite högre upp på magen än förra gången. Moderkakan ligger ju inte på samma ställe.. vilket jag hade glömt, så medans provet togs, så insåg jag att vad skönt smärtan är hanterbar. Helt plötsligt bryts tystnaden av viskningar. -Får du inte ut något?, jag ser i ögonvrån hur sköterskan skakar negativt på huvudet. Fan, fan tänker jag. De måste sticka om!!!

Mina tankar hinner snurra, mycket negativa tankar.. Jag känner hur tårflödet ökar, jag grät genom hela provtagningen. Psykiskt så är det ett jättetufft prov tycker jag. Jag vet inte om jag är extra känslig, men jag hatar detta. Fysiskt så kan man stå ut.

Mina tankar avbryts av en ännu mer intensiv smärta. Läkaren trycker in nålen ytterligare. Då känner jag hur det börjar dra ordentligt i magen. Hon lyckas då dra upp vävnad och blod. Tillslut har on fått ut lite grann. När hon går och kollar om det är en tillräcklig mängd, så kommer nästa nervositet. Hoppas det räcker, annars måste de sticka igen. Men jag hade tur. Det räckte.

Efter någon minut kommer smärtan i magen. Självklart så reagerar kroppen. Det har varit något som stört den naturliga processen i magen. Och sedan dess så har jag haft konstant ont i magen. Men det är normalt och det är vila och värme som gäller nu. Tills det gått över. Inga lyft. Och ingen gymnastik. Typisk jag som hade tänkt att öva på att göra volter idag.. Nåja skämt åsido...

Innan provtagningen så berättade jag för läkaren vilken smärta jag haft i magen under natten. Han konstaterade att mina muskler i magen ( jippie, jag har muskler där!!!) har flyttat på sej under alla graviditeter jag haft. Han berättade också att mitt bäcken/min höft är lite sne. Så han rekommenderade starkt att jag skulle gå på vattengympa för gravida och sjukgymnastik.. Annars komemr min kropp inte att orka den här graviditeten. Dessa ord fick mej att känna panik. Jag hinner knappt med dagarna som det är nu?! Hur ska jag hinna med att gympa??Nåja, vi får se hur det blir med den saken.

Men det fick mej att bli ännu säkrare på att om denna graviditeten får ett lyckligt slut, så är det definitivt min sista. Aldrig mer ett moderkaksprov, jag vill inte vara nervös igen eller ha ont. Jag vill inte må så här illa igen, jag vill inte utsätta min kropp igen för ett barn. Min kropp kommer inte att klara det. Inte som jag mår redan nu i v 14, med ryggont, bäckenont, magont. Om allt får ett lyckligt slut, så har jag och Thomas totalt 5 underbara barn nästa år. Några gemensamma och några egna. Men ändå vår familj. Det räcker.

Om två veckor får vi besked om knytet är en tjej eller en kille, om det är en kille så får vi reda på om han har Duchenne eller inte. De tar även reda på om barnet oavsett kön, har en kromosonavvikelse. Eller något annat knasigt.

Jag är genomtrött nu. Luften har gått ur mej. Jag är så glad att Zebbe och Felicia är hos sin pappa nu, jag är så glad att Preben är hos sin mamma nu. Jag är glad att vi bara har Theodor hemma. Jag är lycklig över att provet är taget. Jag är ledsen över att jag måste genomgå detta. Tårarna är nära hela tiden. Nu kommer väntan i två veckor. På svaret. Men vi vet att risken att barnet har duchenne, är nästan obefintlig. Den risken existerar knappt eftersom jag inte bär på det dna:t. Men trots allt så finns det en pytteliten risk, jag tyckte läkaren sa under 0.5 procents risk. Men det är dock den sista lilla procenten som vi vill ha bort. Så vi kan njuta utav resten av vå sista graviditet.

Nu ska jag fortsätta vila i soffan. Troligen slumra till igen. Skriver igen när jag återhämtat mej.