Idag åkte Zebbe skoltaxi för första dagen i hans liv. Han var livrädd. Rädd för att vara ensam. Rädd för att chauffören inte skulle hitta till skolan. Rädd för att komma försent till skolan.
När jag mötte honom utanför oss, när han kom hem igen ifrån skolan, så hoppade en glad nöjd stolt liten kille ur bilen. Han hade lyckats åka själv, utan en vuxen. Han var så stolt. Jag var gråtfärdig. Jag hade för första gången på mycket mycket länge, fått vila och koppla av. Jag anade inte vilken stress jag haft inom mej varje dag.
Jag anade aldrig att det var så jobbigt för mej psykiskt att hämta och lämna Zebbe på skolan. Varje dag. Att få stå utanför vårt hem, med Thedor i vagn ( och ledsen ensam hund hemma ), i solskenet, och vänta in taxin med mitt barn i. Det var en underbar känsla. Jag visste att jag nu skulle få hem en kille som inte har ont och inte blivit kall. Jag slipper gå och dra hans vagn hela vägen ifrån skolan och hem. Idag är jag dessutom själv hemma, då Thomas lämnar sin son i Norge, där sonen bor hos sin mamma. Så idag hade jag dessutom blivit tvungen att dra Theodors vagn också.
Zebbe har inte klagat en enda gång sedan han kom hem idag på sina ben. Ingenting. Han är glad, lite trött, smärtfri. Jag är lycklig och gråtfärdig. Han kom dessutom hem med sin kontaktbok, där jag fick reda på följande. Zebbe har äntligen fått en assistent i skolan, från 7:50 - 12:00 ( Han slutar kl 13:00), Hon ska jobba ända fram till jul. Så för första gången så stod det att han fått möjlighet att gå in tidigare ifrån rasten med henne, pga värk i nacken.
Jag känner hur tröttheten kommer över mej nu. Allt faller på plats. På onsdag kommer vår kontakt ifrån assistansbolaget hit hem, med sej kommer hon att ha ett första urval av eventuellt blivande assistenter, dvs deras ansökningar...
På torsdag är det dags för moderkaksprov. Förra gången blev ju inte av. Den stressen är enormt stor nu. Jag är så orolig, nervös, jag vill inte, fast jag vill ju ändå.. Men usch. Varje gång jag spyr inne på toa, så svär jag tiotusen gånger om.. Om barnet är friskt så är detta definitivt mitt sista biologiska barn. Jag tänker ALDRIG vara gravid igen. Aldrig någonsin mer.
Snart kommer min lillasyster hit och hjälper mej med lite sällskap. Det är så tråkigt att vara ensam vuxen hemma. Tur att han kommer hem ikväll igen.
7 kommentarer:
Vad roligt att han var så glad och smärtfri när han kom hem. Och vad skönt att du får varva ner lite. Jag ska tänka på dig på torsdag. Väldigt mycket. Och du, jag är också hemma. så då kan vi säga att vi inte är ensamma vuxna.;)
Kram Lisa
Howdy!
Det måste ju vara jätteskönt att det mesta verkar falla på plats för Zebbe. Förstår att du känner dig trött med så stora anspänningar. Men för varje sak som ni kan pricka av är ju ett steg framåt. Hälsa till alla och lycka till på torsdag.
Kram Åsa
Tack snälla du för fina kommentaren i min blogg.. Delar gärna av mig av mina erfarenheter av assistent yrket..
Det viktiga för er är ju att Zebbe trivs med sin assistent men ni andra i familjen måste oxå trivas med henne/honom.. När man jobbar hemma hos någon så måste det funka med hela familjen och assistenten måste som jag sa innan skilja på privat och jobb trots att man jobbar så nära inpå hela familjen..
Att du bar på en stress och spänningar är inte så konstigt så det måste vara skönt nu att taxiresorna funkar.. Och Zebbe måste vara mallig nu när han klarar att åka själv.. Stor kille ju :-)
Kram på er..
Mia
Åh vad skönt att det funkar med taxiresorna, både för dig och för Zebbe!
Är lite nyfiken på vad ni har för assistansbolag? Om du inte vill skriva det här kan du maila mig. Vi har börjat fundera lite på det här med assistans, men är nog inte riktigt redo ännu.
Kram
Underbart att allt faller på plats.
Måste vara roligt för Zebbe när han fixar saker själv. Alltid bra för självförtroendet. Jag skall hålla tummarna för dig torsdag att allt är ok med barnet.
Kram Sussie
Tänk så skönt om din stress kan lätta litet nu när allt börjar falla på plats! Kanske kan du njuta litet mer av dina barn och inte behöva tänka på att ordna en massa saker!
Kram på dig! Sänk axlarna och glöm inte andas!
Ingegerd
Skicka en kommentar