Annonsen är jobbig att läsa....

Trodde inte att det skulle vara så jobbigt att läsa annonsen ang Zebbes assistans. Jag har genom åren läst massor med annonser, där folk söker efter en personlig assistent. Men nu när man är förälder så blir det så annorlunda. Det är min son det står om... Min son...

Tårarna håller jag tillbaka, då min killes son på 7 år sitter bredvid mej. Jag vill inte att han ska se mej börja gråta helt plötsligt.. Jag är inte rädd för att visa mina känslor inför barnen, men just nu så vet jag inte vad jag skulle säga till honom, hur jag skulle förklara mej.. Jag håller tillbaka och låter dem komma senare, när jag är själv...

Annonsen är ute, bollen är i rullning... i 5½ år har jag tagit hand om Zebbe, hädanefter så kommer jag alltid att ha någon hos mej som hjälper mej med mitt eget barn. Det känns märkligt. Jag skaffade inte barn för att behöva anställa folk som ska ta hand om honom.

När Zebbe föddes var jag så glad över att ha fått en frisk liten kille, jag var så glad över att Felicia fick en lillebror. Nu, 5½ år senare, så sitter jag överlycklig över att vi får hjälp med Zebbe, så jag får tid att ta hand om Felicia. Det var inte så här mitt liv skulle bli. Jag är besviken.. Jag är ledsen och arg. Jag ville ha en familj som jag själv kunde ta hand om. Utan hjälp utifrån. Jag är samtidigt så tacksam över att få den hjälpen, då man inte är mer än människa och orkar inte dra ett sådant tungt lass själv. Äntligen får jag tillbaka mitt liv.. Jag blir den 2 nov, mamma. Mamma åt min snart 6 åriga son. Jag kommer inte längre att vara hans assistent. Utan bara mamma..

Ingen förälder ska behöva vara assistent åt sitt eget barn. Oavsett handikapp.. Man måste tillåta sej själv att få vara mamma och pappa. Man kan inte vara både assistent och förälder.. Då tar man slut på sin egen själ samtidigt. Man orkar inte. Jag ser mej själv inte som en dålig förälder som ber om hjälp utifrån, tvärtom så är jag mycket stolt över mej själv, som vågar lämna över ansvaret till assistenter. Däremot så känns det jobbigt, för när Zebbe föddes så var han min friska lilla kille som jag stolt visade upp och bemöttes med glada kommentarer. Nu visar jag fortfarande lika stolt upp min son, men möts istället av oj, vad ledsen jag är för er skull. Jag vet att folk är ledsna för vår skull. Det är jag med. Men fortfarande så är jag mamma och en väldigt stolt sådan, som hädanefter kommer att visa upp min son och hans assistent.. Stolt över att jag släpper taget om honom, även fast han fortfarande finns under mitt beskydd. Resten av hans liv..