Zebbe utnyttjar sin sjukdom i svåra lägen

Zebbe är lite utav en expert på att lura mej. Men ju äldre jag blir, desto oftare så upptäcker jag hans små försök.

I måndags så var han ute och lekte med sin syster och sina kompisar. De cyklade.

Jag sitter i köket och kopplar av, när jag ser hans syster Felicia komma gående med sin cykel. Hon gråter och skriker. Jag ser direkt på henne att hon har ont. Antagligen har hon ramlat tänker jag. Jag går ut på verandan för att möta henne. Hon berättar att Zebbe knuffat henne när hon satt på cykeln, så att hon ramlade av. Jag hör då i de jätte stora buskarna utanför oss att Zebbe gråter. Jag går fram till honom och frågar vad som hänt. Jag är inte arg eller så.

Zebbe kommer fram och gråter stora krokodiltårar. Jag har så ont i benen säger han. Okej, vad mer gråter du över frågar jag. Han tystnar under 3 sekunder och fortsätter sedan att gråta. Inget mer.. har bara ont. Mmm säger jag. Mamma tror inte på dej nu. Jag vill veta varför du gråter. Jag tror inte det är pga benen.


Han tystnar och ser på mej. Jag kan ana ett leende ifrån hans ögon. Men så börjar tårarna igen. Jag visste inte att jag gjorde fel. Jag tänkte inte... hulkar han fram.


Jag tar in honom i vardagsrummet. Vi sätter oss i soffan. Vi pratar igenom vad som hänt. Och jag säger till Zebbe att oavsett hur arg man än blir så får man inte knuffa av någon ifrån cykeln. Han går ut och ber om ursäkt. Felicia var den som gjort fel ifrån början. Zebbe har väldigt lätt för att ta till tuffa tag, när han inte hittar ord för hur arg han blir.


Zebbe kommer in igen till mej. Jag berömmer honom för att han sa förlåt till Felicia. Men han får inte gå ut och leka igen på en stund. Eftersom jag måste se att han sköter sej först hemma. Han blir ju naturligtvis arg och frustrerad. Han gråter och skriker, klagar på sina ben. Han behöver gå ut i värmen för att han har ont i sina ben. Jag kontrar och säger, har du så ont i benen så är det bra att du är inne. Så benen får vila. Han diskuterar och kommer med alla möjliga förklaringar till varför han måste ut, och jag är dum som inte förstår, säger han.

Efter en stund tystnar han. Han halvligger i soffan. Han frågar om han får gå ut i köket och hämta en smörgås. Jag säger nej, jag fixar det eftersom han har så ont i benen.. :) Han börjar gråta igen.. Jag vill göra det själv. Nej sa jag igen. Du gråter ju och har SÅÅÅ ont i dina ben. Då ska man inte gå upp ur soffan. Om du har ont kan du sätta på dej skenorna, sa jag åt honom.


Han tar på sej skenorna och efter 2 minuter har han inte ont längre.. Det tar inte så kort tid säger jag åt honom. En kortfilm på tv sen kan du ta av dej dem. Han är sur på mej. Blänger och vill inte prata mer med mej.

När filmen är slut så tar han av sej skenorna. Kommer ut till mej i köket. Ger mej världens kram. Mamma, hur visste du att jag inte hade ont? Jag känner dej. Idag har du inte gjort så mycket. Det syntes även på dina vader att du var mjuk, då har du inte ont. Svarade jag honom och gav honom en kram.


Han tittar på mej med sina blå ögon och ler. Mamma, jag hade inte ont. Jag skojade bara...
Mmm säger jag och ler. Han får en kram och en puss. Gå ut och lek nu, ta det försiktigt.


Han försöker lura mej, men jag börjar kunna upptäcka det oftare..