Jag har ofta tänkt på vad som skulle ha hänt, om vi hade fått reda på att Zebbe hade Duchenne, tidigare. Troligen så hade jag inte fått glada minnen från hans yngsta år. Troligen hade jag inte kunnat knyta an till honom.
Men jag kanske hade kunnat hjälpa honom mer. Jag hade inte tvingat honom att vara på dagis så långa dagar, jag hade inte tvingat honom att försöka gå längre promenader.. Han var ju ändå "stor" och 3 år, han borde orka gå till centrum fram och tillbaka.
Om han hade ont när han var mindre är svårt att veta. Kanske kände han inte av sjukdomen förrän efter 4 års ålder. Eller så hade han ont och jag tvingade honom att gå. Inte utav elakhet utan av okunskap.
När Zebbes lillebror var i min mage, så gjorde vi ett moderkaksprov. För att kunna fatta ett vettigt beslut om lillebrors framtid. Behålla eller inte behålla om barnet har en sådan svår sjukdom. Det var inte ett lätt beslut. Som tur var så slapp jag bestämma något sådant.. Lillebror var frisk.
Provet fick mej att tänka, om jag hade haft möjlighet att testa Zebbe i magen. Hade jag gjort det?? Vad hade jag gjort med resultatet??
Idag snurrar tankarna igen om detta. klicka här för att få reda på varför....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tror att det är lätt att fundera alldeles för mycket så här i efterhand! Du visste ju ingenting, du gjorde säkert det bästa du kunde med den kunskap du hade då!
Jag hoppas att du ska kunna se framåt litet mer och njuta av alla dina barn en dag i taget!
Allt kommer att gå bra!
Ingegerd
Grattis! Vad roligt med ett litet liv i magen.
Jag förstår så väl dina tankar... Vi fick en månad med Honungspojken där vi kunde knyta an och det är jag glad för, även om chocken som kom sen blev så brutal.
Och så är det samma för mig, om jag nånsin skulle bli gravid igen, så måste jag också göra moderkaksprov...
Kram
Jag förstår ju varför tanken kommit upp, men jag tror inte att du ska grubbla så mycket på vad du kunde ha gjort om du visste då att Zebbe var sjuk.
Om det visar sig att denna lilla skatt du nu väntar, bär på sjukdomen, ja då får ni ta ställning till det DÅ, inte nu. Njut av din sista graviditet så mkt du bara kan.
Säger GRATTIS här med, sjukt roligt.
Kram
Ja du Mia... Jag känner igen mig så mycket i det här med att fundera om och om och om det är jag förmodligen världsmästare i. Men det var nog så att det inte var meningen att ni skulle veta något innan. Man kan ju vända på det och tänka: Kanske zebbe har blivit lite tuffare och en större kämpe just för att du inte ´visste att just för att han behandlades som vilken frisk unge som helst. Det kanske är det bästa som har hänt när det gäller de första åren.
I vilket fall så hoppas jag att du får sova riktigt gott i natt. jag sitter på jobbet och är hur trött som helst. Slutar om cirkus tre kvart.
Kramis Lisa
När något har hänt att man får en skada eller sjukdom funderar man ofta vad man gjorde innan åt det som inträffade. Precis som du skriver kanske man hade hanterat saker och ting olika om man hade vetat.. Samtidigt tänker jag så att det måste vara ödet att just skadan eller sjukdomen kommer precis när deen kommer. Tänk på alla glada stunder innan ni fick veta att han var sjuk! Grattis till den lilla i magen!
Skicka en kommentar