Tittade just precis på Extreme home makeover. Ett mycket bra program tycker jag.
Mamman i programmet gråter, hon berättar hur svårt det har varit med hennes son. Ty, programledaren diskuterar med syskonen i familjen om hur de tycker att det är att ha en handikappad bror.
De berättar att när de var små så kändes det som att föräldrarna inte tyckte om dem lika mycket. Att de inte var lika mycket älskade. De berättade också om att de inte tyckte föräldrarna tog sej tid för de övriga syskonen. Men nu när de blivit äldre så var det inga problem.
Felicia är inne i den perioden nu. Hon känner sej inte lika älskad, hon känner sej undanskuffad. Hon ifrågasätter varför jag är så trött.. Varför Zebbe får all hjälp och inte hon..
Jag har inte tänkt på att detta är något som alla barn till syskon med speciella behov går igenom. Just nu är hon för liten för att förstå att min kärlek är precis lika stor till henne som till Zebbe. Att det är ingen skillnad. Hon mäter allt i antalet hamburgare och leksaker ifrån Mc Donalds, antal gånger hon får som hon vill, säger vi nej till något så är det i hennes ögon pga vi inte älskar henne lika mycket.
Hon ser inte att vi säger nej till Zebbe också. Hon ser inte att anledningen till att Zebbe är hos vår avlösare en dag varannan vecka, är att vi vill ha ensamtid för henne. Hon ser bara att han får göra något roligt...
Igår kväll grät både hon och jag, massor.. Vi pratade och kramades. Jag berättade då för henne lite mer ingående om vad jag gör för att hon och jag ska få tid för varandra. Bla ser jag till att spela med henne, prata med henne, låta henne vara med mej vid datorn lite då och då. Det får inte Zebbe.
Nej just nu är hon för liten för att se att det finns lika mycket kärlek.
Just nu är hon inne då kärleken mäts i antalet Ja, i antalet leksaker, i antalet godisar...
Jag har en fundering på hur jag ska lösa vårt problem. Hon själv ville att vi skulle prata med kuratorn på hab. Hon var hos henne i våras i en syskongrupp. Så nu är det inbokat ett möte med henne. Kuratorn jag och Felicia.
Sen ska jag se till att hon ser antalet godisar, leksaker, hur många minuter de får ensamma med mej. Jag går ner på hennes nivå för en stund, så hon ser att kärleken är densamma. Jag hjälper henne också i duschen, med håret, påklädning. Hon uppskattar omtanken, men blir lite frustrerad över att hon faktiskt får samma hjälp som Zebbe... Det är inte riktigt det hon vill... :) Men då har hon med sin kunskap och sin mogenhet sett att jag älskar henne precis lika mycket. :)
5 kommentarer:
Jag kan ana vilka bekymmer du har! Felicia vet egentligen hur det är, men hon mäter det inte på riktigt samma sätt dom du. Du har en svår balansgång med dom två så att dom båda förstår.
Har du och Felicia någonting som ni kan göra ihop? Bara ni två! Något alldeles tjejigt, som inte killar gör? En stund varje vecka som hon ser fram emot?
Kram på er!
Även om det känns lite jobbigt med att Felicia känner sig utanför så är det ju ändå bra att ni kan prata om det och när hon är äldre så kommer hon att förstå. Även om man inte har sjukdom i familjen så kan ju barnen känna att den andra får mer uppmärksamhet emellanåt men kanske inte tänker på att en annan gång så får den mer uppmärksamhet. Som förälder vill man ju inte att någon ska känna så för man älskar dem ju lika mycket.
Trevlig helg
Kram Åsa
Du är en helt fantastisk mamma Mia, du ser verkligen till att alla får din kärlek och omtanke, men vad gör du för dig själv? Får du någon egentid? Bara rå dig själv för en stund...
Kram
Jag kollar också på Extreme home makeover och gillar programmet (även om mina föräldrar hoppar upp och ner i frustration över hur amerikaaaanskt det är...). Och kan tänka mig att det är så det är för många syskon. När man är yngre så känns det som att föräldrarna älskar det sjuka barnet mer, just för att han/hon får såpass mycket hjälp och uppmärksamhet. Det är inte så lätt det där... Man ser det ju på ett annat sätt när man blir lite äldre.
Både jag och min bror är friska, men när vi var små var det han som råkade ut för dom där "olyckorna" och fick hjärnskakning ena året och bröt armen andra året, något som jag aldrig råkade ut för och jag minns att jag blev väldigt avundsjuk när han fick massa teckningar och krya på dig-presenter av vänner och bekanta. Och med tanke på hur jag kände det DÅ, med saker som hände ett par gånger, så kan man ju tänka hur det är att vara syskon till ett barn med speciella behov...
Kram!
Ja, det är en balansgång och ibland handlar det mer om barnens tankar än om förälderns agerande... så var det i alla fall för oss när vi var små och vår bror fick "all uppmärksamhet" pga sitt handikapp...
Skicka en kommentar