Zebbe hjälper till med minnena

Igår kväll så väckte Zebbe gamla minnen till liv.

Ibland undrar jag om barn känner på sej vad mammor behöver...

Han la sej i sängen, efter att ha smällt i sej 2 stora taco-tallrikar. Jag förstår inte vart all mat tar vägen i honom, men det är ett annat inlägg. Han grät och var faktiskt helt förtvivlad över att ha ont i benen, dessutom värkte det i hans mage. Magen klagar han över ofta, och jag vet att sjukdomen sätter sej i tarmsystemet också. Jäkla Herr Duchenne, kan inte lämna en enda bit av hans kropp, ifred.

Jag gav Ipren, pysslade om honom och sa att den bästa medicinen är sömn just nu.

Jag gick upp till övervåningen och jag och min kille började kolla på en film. Han grät och grät. Tillslut så sa jag, det här funkar inte... - Nej, sa Thomas. Man känner sej så maktlös. Så förtvivlad. Hur ska vi kunna hjälpa honom sådana här gånger. Vi pratade lite kort om att har han så ont nu, hur blir det sen då?? Thomas sa, att det skönaste en sådan här gång, då Zebbe bara gråter, är att få gå ut i skogen och bara skrika ut sin frustration. Sen kan man gå in och hjälpa.

Jag funderade länge, kanske hela 2 minuter... :).. Sen ropade jag ner till Zebbe, att han skulle ta av sej skenorna och ta med sej sin fleecefilt upp till oss.

Han kom smygandes i trappan. Kröp upp i min famn. Där bäddade jag om honom, han låg precis som när han var liten. Då kom alla minnen. Jag höll på att börja gråta av lycka. Jag fick en "mamma-känsla". Det kändes som att jag blev mamma igen igår kväll. Lyckan över att få ha en son. En Zebbe. .

Här är Zebbe 1 mån och 2 dagar. Hans storasyster Felicia står på golvet.

Några bildminnen dök upp ur minnet, när Zebbe låg i min famn igår kväll...

Zebbe 3 månader, vi sitter mitt i natten och han somnar på samma sätt som han gjorde igår kväll.

Zebbe 9 månader, vi sitter på kvällen och tittar på tv. Han somnar i min famn.

Zebbe ca 1½ år. Jag ligger i hans säng i 2 timmar, då han bara grät. Han somnade i min famn.

Jag skrev för några inlägg sedan, att jag tyckte det var jobbigt med kort, att alla minnen kändes borta. Jag har i över 1 års tid haft problem med att känna mej som mamma till Zebbe. Igår kväll när han somnade i min famn, så kände jag att Zebbe kommer att hjälpa mej. Han fick mej att minnas saker igår kväll. Saker som jag glömt / förträngt.

Tack Zebbe, för att du hjälper mej. Både med din glädje och din gråt. Jag hoppas bara att jag får ha kvar dej länge i mitt liv.