När ens spontantitet får sej en törn...

När jag fick Zebastians storasyster, så kunde jag hantera att folk kom i tid och otid hem till oss. När Zebbe föddes hade jag inga problem heller att folk dök upp oplanerat... Trots 2 småbarn med enbart 17 månader emellan...

När jag fick beskedet att jag var gravid i feb förra året, så kände jag att det spelar ingen roll om vi har 3 eller fyra barn, folk kan komma ändå när de vill. Då visste jag inte att jag var i chock över att Zebbe fått en diagnos...

Jag har aldrig någonsin bett folk att gå hem igen.. om de dykt upp oväntat. Folk har alltid haft en stående inbjudan oavsett vilken tid på dygnet de har dykt upp.

Men idag inträffade något som jag blev förvånad över.

Min kusin och hennes man dök upp hos oss och jag blev genast stressad över att de kom. Jag blev naturligtvis väldigt glad över att få se dem. Men Zebbe var mitt uppe i bad, stretching, torkas, stretchas igen, på med skenor, bäddas ner, pysslas om och nattas helt enkelt.. Jag visste inte att jag känslomässigt var så inrutad i hans rutiner... Jag kände verkligen inte att jag kunde vara tillräckligt social med min kusin. Aldrig någonsin har jag viljat be folk om ursäkt för att jag är för upptagen med att umgås med dem.. Men idag kände jag det.

Idag insåg jag hur skönt det vore med assistans. Att någon annan tar hand om bad och stretching.. så jag bara får vara mamma och pussa på min son och lägga honom. Jag vill inte vara assistent åt min egen son. Missförstå mej inte nu. Jag skulle kunna slita ihjäl mej av kärlek till honom. Men jag längtar tillbaka till livet som mamma. Just nu är jag bara assistent känns det som.

Men det är ju så mitt liv har förändrats. Folk är fortfarande välkomna hem till mej och familjen när de vill... Men de hamnar i ett annat schema, ett schema som jag inte kan rubba på så lätt. Nu vet jag att min kusin inte tar illa upp för att jag tog hand om min son. Men mitt samvete, att vilja vara social och ta hand om alla jag möter och träffar.. Ja, det har fått sej en törn... Kanske bra då att en del vänner har försvunnit ur mitt liv... då har jag inte lika många att ha dåligt samvete till...

Men när jag kikar in på bloggen, och ser att en del har skrivit om mej och Zebbe, och en del tar sej tid att lämna kommentarer, då inser man att även om man inte känner folk eller om man känner dem..., så dyker de in spontant i mitt liv, när de känner för det.. och lämnar lite spår efter sej.. Då blir jag glad. Att folk vågar "tränga" sej på trots mitt nya liv, och annorlunda schema.. utan att jag ska känna krav att vara social just då.. Jag kan återkomma och bemöta deras socialitet och omtanke, när det passar mej...

Tack alla ni som kikar in här och läser. Tack för alla kommentarer som ni skriver. Tack "cpmamman" för att du skrev om oss... TACK....